Lyhört: Att muttra

När det mörknar tilltar muttrandet. Och det mörknar allt tidigare om kvällarna. Sitter man och muttrar för sig själv kan man få för sig att man är helt ensam om det. Den fasta telefonen är rörlig ända till soffan, sladden är svart och snurrig. Men den är som en vän, en kontaktlina. Jag ringer upp en kompis och undrar: Har du fortfarande två karlar i huset?
- Ja.
- Då behöver du inte gå omkring för dig själv och muttra.
- Hördu, då kanske jag verkligen har anledning. Strykhögarna växer hur mycket jag än stryker. Jag har aldrig tyckt om att stryka.
- Är det inte ganska meditativt?
- Jo, men ändå.

Mörkret trycker mot fönstren men ljus kommer från grannarna. Muttrandet började redan i förmiddags, plötsligt kändes det så ensamt att vara ensam. Stängde av datorn och tittade ut. Där stod grannen och ansade en rönn, fick anledning att dra på skorna, kliva över häcken, ställa mig och titta på. De röda klasarna föll mjukt mot saftigt gröna gräset och solen blinkade till en stund mellan det grå.
- Jag borde klippa ner det där körsbärsträdet, sa jag och nickade mot andra sidan häcken. Träd? Nä, blev bara en pinne som växt snedare för varje år.
- Kan jag göra om du vill, sa grannen och vips var det borta.

Ringde även räddningstjänsten. Om man går och muttrar kanske det lättar att såga ner ett par björkar. I många år har de varit större än vad som var meningen. De kommer i mån av tid, sa tjejen i receptionen, de ringer.
Ännu står björkarna kvar där ute i mörkret och anar ingenting. Slår en signal till en annan vän, undrar hur hon har det?
- Jo, säger hon. Det var världens liv på jobbet i fredags. Och hela helgen gick jag omkring och muttrade, ältade. Varför sa jag så? Kunde jag ha sagt på nåt annat sätt?

Det bor fortfarande en gnutta mutter i mitt bröst. Men vi är fler. Höst är höst. I morse visade häggmispeln stolt upp sina första röda blad intill brevlådan.
Går in i tvättstugan och fyller maskinen. Den dundrar igång. Det låter kraftfullt, ja nästan livat.