Lyhört: Danskväll
Kind som läggs mot kind. Armar som lindas runt en under tre glidande, snurrande minuter. Hemma händer inget liknande. Kör runt med dammsugaren ibland fast då måste själv föra.
- Tre kvällar i rad, att du orkar.
- Man får passa på!
Foten klagade ett par veckor, oroade. Inget i kroppen är så sinnrikt konstruerad som en fot har jag läst, i så fall hjärnan. De samverkar i det tysta. Som i trängsel när en vass klack är på väg att borra sig igenom och hjärnan blixtsnabbt kommenderar: Retirera!
- Här är helt annorlunda, säger en sörlänning, ni dansar ju!
Undrar hur många man hinner med under kväll? Svårt att säga, dans handlar inte om matematik men en man sa: Ungefär tjugofem och sex minuter varje gång. Och fötterna är glada, hurra, än är det inte kört. För att inte tala om resten av kroppen. Men ibland måste den bara störta ut i damrummet och svalkas, en slurk vatten från kranen och så ut igen.
- Visst är hon söt vokalisten, säger en kille. Med den där hatten.
Killar måste hela tiden hålla ögonen öppna. Öppnar en kvinna ögonen ser hon en hel del av det som pågår medan hon blundar. De trevande som låter omgivningen bestämma riktning och stegval, de självsvåldiga som plogar sig fram på tvärs och kompromisserna som vet vart de är på väg, som söker luckor och klarar sig ur vilken situation som helst utan att någon annan märker att det var en. Framåt småtimmarna uppstår även andra variationer.
Och längst fram orkestern, själva drivmotorn. Tystnar den stannar nästan allt.
- Va? Kör de inte till tre?
- Nä, de började ju redan nio.
Folk lösgör sig från varandra. Två och två blir en och en mot garderoben. Kappan på och byta skor. Livet är fortfarande ungefär detsamma. Och Volvon, den brede, står i regnet och väntar uppe vid kyrkan.
Så jobbar vi med nyheter