- Varför känner du inget stopp? sa en kvinna som i sextio år varit ihop med sin man. <BR>- Jo, svarade han, farfar sa: Jobba nu ungar, leka får ni göra sen. <BR>De första spår man får kan prägla hela livet. Men den egna barndomen är bara den egna. Allt beror på vilken liten människa man fötts till att vara. Vissa följer spår, andra spårar själva. <BR>Duktiga flickor säger inte nej till andra än sig själva. Sköter jobbet perfekt, hemmet, vännerna. Gör det mesta själv för hur skulle det annars gå och vem skulle då? När duktiga flickor får ont eller blir trötta känner de inte efter i första taget. Inte i andra heller. Och på det tredje kan det ske, det som inte får hända. <BR>Duktiga pojkar har väldigt mycket att göra. Jobba åt andra, jobba åt sig själv, skaffa sig projekt och fler grejer att sköta om. Alltihop ropar, kräver. Ibland glömmer de bort att äta, att sova, att älska. <BR>En duktig pojkes liv blir ett enda långt görande. Ibland alltför kort. De kan se helt vanliga ut, lägga armarna om en kvinna på ett trevligt sätt, föra henne runt och se glada ut under tiden. <BR>- Läget? kanske hon undrar i någon paus. <BR>Och deras svar kanske så här: <BR>- Jodå. Höll på att gå i väggen i juni. Hade tre jobb. Kvinnan jag hade en relation med sa: Du är ju alldeles vit i ansiktet. Men nu har jag bara två. <BR>- Och varför? Är du rädd för att stanna upp? <BR>- Jag är för snäll, kan inte säga nej. <BR>- Det är inte snällt mot dig eller dina nära, säger kvinnan (om hon är en besserwissertyp) pengar är inte allt. Hinner du göra nåt roligt med dem? Sparar du? <BR>- Pengar? Nä, jag är dålig på att ta betalt. Jag är för snäll. <BR>- Och relationen? <BR>- Just nu har vi, ja, vad var det hon sa, time-out ja. <BR>En man som i sextio år varit tillsammans med en duktig kvinna suckade: <BR>- Om hon bara kunde ta det lite lugnt! <BR>- När träffades ni? <BR>- Hon var sexton, jag sjutton. <BR>- Hur var hon då? <BR>- Precis likadan, sa han, hon är gudomlig.
