Lyhört: Fem vitpepparkorn
Sjukdomen benämndes förr med var det onda satt plus sjuka. Ett nyår i närapå nutid när vi var två hulkande bytte man plötsligt till vinter plus vad det är man gör. Så att alla redan i förväg kan kolla sina reflexer.
- Bara inte du också, sa jag till kvinnan som då var min kära svärmor.
- Nähä, inte jag inte, jag har redan så mycket, svarade hon glatt och klädde sig för en långpromenad i vinterkylan.
Ja, vi som drabbades hade nog helt enkelt haft för lite. Vi behövde få oss en omgång. Och kanske skulle depåerna lätta? Nej, de satt där de satt sig men ack vad musklerna blev sladdriga.
Och nu är det dags igen och jag är bara en (som jag brukar svara när någon kallar mig ni).
En signal in i sjukdomslandet, lyfter luren liggande.
- Oj då, säger sonen och råder: Fem vitpepparkorn per dag ska visst hjälpa. Sväljes hela och på samma gång.
Kanske. Ner med dem, någon timme senare visar det sig att de smugglat med en returbiljett.
Vackla tillbaka till sängen, linda in sig i täcke och filt, sova, sova, sova. Vakna torr om munnen. En kopp te, lite blåbärssoppa, oj, då, springa. Livet snävar in sig. Det ringer.
- Har du mat hemma?
Tanken på fast föda som luktar mat, nä aldrig mer usch. Men kanske lite te.
Masar mig mot köket, slår på lilla radion, en öppning mot världen och rapport om att Grönlandsisen smälter (och i Shanghai kraxar alla taxichaufförer, berättade grannarna när de kom hem).
För att inte tala om lidandet i Irak och Sudan. Och det är vi människor som rår för alltihop.
Sörplar te och tittar ut. Fåglar i flera färger samsas i buskarna, hoppar omkring i det vita, pickar i sig fröna, hackar ivrigt mot talgbollen. Fattar helt enkelt att livet är nu, mumsfilibaba.
Anita Nilsson
Så jobbar vi med nyheter