- Kan ni slå av musiken, det är bara vi här, säger väninnan till den italienska personalen som just tryckt igång den. De nickar vänligt men inget händer, jo, nu dämpas den. - Helt och hållet, ber väninnan och de nickar och ler igen, du får helt enkelt säga som det är, föreslår hon och då blir det som vi vill. - Vad skönt, säger vännen mittemot. Vi firar med Tagliatelli Capital, pasta med räkor, musslor, saffran ifall någon undrar. Vilket lugnt och behagligt ställe! säger andra som droppar in, hur hittade ni det? Årets stämma började som alltid med en tyst minut, lite pirrigt var det. Tänk om man slunkit med på listan ryktesvägen? Vi stod upp medan ordföranden läste upp vilka som aldrig mer skulle kunna göra det, vissa namn gled förbi men här och där brände det till. Visst var det nyss han stod i foajén, slog ut armarna och sa: Hej, vad kul att se dig! Och hon, nej, nyss satt hon ju intill! Kan ni slå av musiken? sa vi. Men stan går inte ens att dämpa. Hemma tror jag ibland att allt är som förr. Efter ett par dar i storstan blir man medveten att, nä, det är det inte. Sonen i södern längtar jag till liksom koltrastens sång. Var är den? Sirener tjuter förbi ute på gatan men flyga gick bra. Sonen i norr kom med ljuddämpare att proppa in. Att du inte håller dig hemma, sa en bekant innan resan. Men vad är det för vits att leva om man inte törs? Stockholms kastanjer kämpar för att slå ut i dånet. Ena öronproppen glider ut och in slinker koltrastens sång, den snirklar sig än hit, än dit men sedan blir det mer möte och fika och en sväng in på Åhléns och folktjockt i T-banan. Allt hopar sig i huvudet. Där jag bor är det knäpptyst tills jag slänger mig på sängen och får utskällning av chefen. Det är jobbigt. Men man dör inte av det. Efter storstan gungar bussen mot Norrköping under tystnad medan allt grönskar och slår ut. Den förstfödde kommer gående med långa, snabba kliv och mammamusiken i mig byter kanal, från längtan till jubel.
