? ATT DU INTE går i stället, säger kvinnan när jag kommer lunkande.<BR> ? Det går inte.<BR> ? Men varför?<BR> ? Det är för tråkigt.<BR> ? Har du prövat med stavar?<BR> ? Nä.<BR> ? Men jag har ju alltid sett dig och din kompis promenera förbi med raska steg. Varenda söndag, fast nu var det ett tag sen.<BR> ? Just därför.<BR><BR>ATT HA EN vän som går lika fort och vill lika långt, helt i takt fast hon hann två steg medan jag tog ett. <BR>Gå inte så långt så att ni inte orkar hem, brukade hennes man skoja. För vad skulle kunna hända? Vi var ju välmotionerade och oövervinnliga och gick genom sol och moln, i mörker och ljus. Ofta pratade vi om att leva nu för vad vet man. Se bara vad som hände den och den och ingenting visste de i förväg, sa vi. <BR><BR>ATT HA EN vän som man inte behöver diskutera vägval med, bara få ur sig veckan som gått eller åtminstone tankar kring vad som är eller nyss har varit. Kanske fundera över vad som ska komma och hur det ska gå. <BR>Att halva sträckan lyssna, kommentera. Att den andra halvan bli lyssnad på och kommenterad. <BR>Hon tyckte ibland si medan jag tyckte så. Ibland tyckte vi ganska lika och hur det än var så gick benen liksom av sig själva. <BR>En dryg timme senare stannade de samtidigt, där var hennes hus, där var mitt. Ibland hände det att vi blev stående en stund i hörnet, som om tanken inte riktigt var framme än. Lättade gick vi sedan in, var och en till sig.<BR><BR>ATT HA EN vän är att fortsätta även om promenerandet plötsligt blir omöjligt. <BR>En människa lever så länge som hon lever, hon lever ända fram. Så länge en vän finns så finns hon, man kan sitta tillsammans, ta en kopp, dela en semla och säga: Hur långt har vi gått tror du? Sjuhundra mil kanske? <BR><BR>I MORSE VAR himlen röd vid -horisonten redan vid åtta. <BR>Från andra sidan vinkar de hädangångna medan vi som är kvar vimsar omkring och letar efter dem. <BR>Det är så ödsligt i ett tomrum. Medan jag lunkar hemåt i det lagda spåret faller glesa flingor, de smälter mot ansiktet.
