Lyhört: I Korpilombolo
Lyhört med Anita Nilsson
- Hej, nickar mannen i bänken intill.
Det är fullsatt och konserten ska börja om en stund, det finns utrymme för ord. Vad säger man?
- Hade du väntat dig Köpenhamns gosskör i Korpilombolo?
- Jä, svarar mannen, jag har fått veta det.
Han är köpenhamnare själv.
- När jag talar svenska säger svenskarna: Vilken tydlig danska du talar.
- Och vad gör du här?
- Jag spelade i tisdags.
Mörkret firas under en nattfestival, European Festival of the Night. I ett samhälle med sexhundra invånare har minst sextusen tagit del av två veckors ljus.
Korpilombolo, namnet sjunger. Korpilombolo, en snöskoter gasade förbi när vi var på väg in i den ljusa kyrkan. Den är redan långt borta och nu; stillhet, lågmälda samtal, förväntan.
I en annan bänkrad glöder en mans kinder, han har just läst programbladet och upptäckt Palle Mikkelborg, en trumpetare, musiker i världsklass, f d Miles Davis-elev. Och Helen Davies från Wales som spelar harpa och körledaren Ebbe Munk förutom själva gosskören. Från operahuset i Sydney och Sankt Peterskyrkan i Ryssland till årets enda konsert i Sverige här i Korpilombolo kyrka.
Sedan. Vet inte riktigt vad som hände, musiken rakt in hjärtat och en resa genom alla känslolägen, överrumplande.
Minns en pojksopran som kunnat spräcka kristall, en trumpet som skrattade, led och lekte, harpans spröda djup, klingandet, kören av gossar som lyfte kyrkans tak och där fanns ingen dimmig december, nej stjärnhimmel och norrsken och en röst som sa: My child, there is no end (mitt barn, det finns inget slut).
Efteråt: Vi ställer oss upp vid kyrkbänkar och stolar och mina händer klappar så hårt och länge mot varandra att det börjar göra ont i båda. Men vadå, de gick inte att hejda.
Ute igen är vi många som rör oss lite ovant mot bilarna, hjärtat fyller liksom hela bröstet och det är halt. En snöskoter vrålar förbi. Eller var det en komet?
Anita Nilsson
Så jobbar vi med nyheter