- Min väninna tycker att det är obehagligt att sitta långt fram. Men jag vill se vägen annars blir jag åksjuk, berättar kvinnan bredvid. Man kan höra att hon föddes i ett annat land. Det är skönt för öronen med andra toner. Sörlänningar brukar haja till när jag öppnar munnen. - Samma för mig, berättar jag, värst var det när jag var barn. Minns att bussen en gång fick stanna på väg till midsommarfirande i Gråträsk, därefter utrustades jag med papperspåse. Tur att det blivit bättre, balanssinnet blir sämre med åldern. - Jag var åksjuk första gången vid trettio, svarar kvinnan, när jag var barn gick vi till skolan i grannbyn, fem kilometer. Ingen hade bil. Och vi åkte ingenstans. Vi bodde nära en gammal fin stad söder om Moskva. I en långfärdsbuss hinner man komma nära. Vi är båda kära i våra barnbarn. Vi bor båda ensamma i var sin del av landet. Jag är på väg till ett jobb. Min färdkamrat och hennes väninna ska besöka en äldre dam som numera endast förstår sitt modersmål. - Jag kom 1995, berättar kvinnan, läste svenska och blev undersköterska. Det är ett jobb en invandrare kan få. Först fick jag gå bredvid. Stackars Greta, hon skrek rakt ut när hon hörde varifrån jag kom. Kan du sätta dig ner och prata en stund? bad hon nästa gång och frågade: Finns det någon fler i Ryssland som är som du? Och jag svarade: Nästan hundra procent. I många år arbetade jag i Kazakstan. När Sovjetunionen föll fick barnen höra: Idag ska vi döda judar. I morgon ska vi döda ryssar. Då flyttade vi tillbaka till Ryssland. Kommer ni hit och tar våra jobb och våra bostäder? fick vi höra där. Som här. Det finns vårdtagare som när jag ska hjälpa dem till duschen frågar: Vet du hur den fungerar? Brukar du duscha? Ett par gånger om året, försöker jag skoja men det gör ont. Jag är ju faktiskt civilingenjör. - Idag glömde jag bort att vara åksjuk, säger hon när vi skils. - Jag med, svarar jag.
