- Snäll, uppmärksam, stabil och bra på att kyssas, vore det nåt? - Fast då kanske man får snuskbrev, säger väninnan. Bäst vore naturmetoden men när inte ens den klickar till, hur gör man? Kan verkligen kontaktannonser funka? Fyrverkerierna vid Norra Hamnen bjöd på en nyhet i år, gnistrande hjärtan. Titta, sa jag, ett tecken! Äh, svarade en med samma funderingar, flera är ju upp- och nervända! Men det behövs ju bara ett som är rätt, sa jag. Träffa någon att leva med utan tanke på alternativ, så kan man formulera drömmen. En som utan att klaga har vad man själv saknar men ändå lik på nåt sätt. - Välskött och problemfri? föreslår väninnan. - Som när jag annonserade och fick tag i Volvon. Den går bra men hastighetsmätaren visar tjugo för lite. Man vänjer sig. - Inte bara gilla korv och limpa. Ha olika lägen och hastigheter. - Som man trivs med, den brede var verkligen ett fynd. Men i fjol blev det att byta alla stötdämpare, nästan sextusen! - Generös och tycka om närhet. - Klara gupp och uppförsbackar och spinna vackert under färden. Inte stanna helt plötsligt så man inte vet vad man ska ta sig till. - Ge luft och plats för egna tankar, en frihetskänsla. - Så man hinner njuta av utsikten. - Nån som man blir glad av att se helt enkelt. Där han står, fin med en lycklig min. Så man riktigt ser vad han tänker. Som om man kunde formulera det magiska. Hela kärleksidén bygger ju på att man inte ska tänka. Ögonen, doften, rösten. Plus till minus, mer hel och hemma tillsammans än var och en för sig. En nygift väninna berättade: Tror jag blev kär igen för att jag ville. Så mycket. Men först med Honom klickade det, ganska oväntat och faktiskt ganska tyst men vi kunde höra det. Och för varje följande dag visste vi att vi hörde rätt. Vad man måste göra är att dra ut sina öron, som man säger på tjeckiska. - Tänk om vi har vax i dom, funderar väninnan. - Eller om frisyrerna är i vägen, säger jag. Eller rädslan.
