Står i min svarta duffel med kapuschong och bläddrar bland utbudet. Finns någon liknande fast ny? Den som sitter på köpte exet en gång som julklapp. I Stockholm. Minns var vi stod. Hur vi såg ut i varuhusspegeln. Minnet ber inte om lov. Efter två tidigare ungefär likadana provade jag den gången även en röd. Men den plussade på min röda känsla, blev helt enkelt för mycket, det är mitt problem. Nu har fodret börjat släppa i sömmarna och det som har varit har farit. - Att jag alltid vill ha samma, säger jag rakt ut i kappaffärsluften. - Du måste i alla fall välja en annan färg, svarar tjejen som står bredvid. - En annan färg? Som att kliva ur ett mönster där man boat in sig. Tänk om man känner sig utklädd? Kapuschong måste i varje fall finnas. Jo, där hänger en. Vad kallas färgen? Peppar och salt eller? Lyfter ner den från stället och provar, hajar till, en spegelbild kan komma så hastigt. Med knappar och slag! På mig! Och svängd. - Visst ser den lite stor ut? Ett par bekanta stannar till. - Jo, här, säger de och nyper till i tyget bakom armarna. På det andra varuhuset fanns en i rätt storlek, på lagret. - Nu hade du tur, sa expediten. Och vid kappstället stod tjejen från den första affären och kollade om det fanns något på den här andra. - Vad tycker du? - Som gjord för dig, sa hon, snyggt till jeans, kappor ska man inte köpa ensam. Har du rabattkupong? undrade expediten vid kassan. Hem och kolla, näää, har tydligen städat bort tjugofem procent! Ringer en granne. Vänta, säger han och går ut i förrådet, rotar i en säck med papperssopor, nä, tyvärr. Men flickan i huset mittemot har sin kvar, du får den, säger hon. Ödet placerar en rad människor längs ens väg, utan vilka livet skulle bli mycket fattigt och inkrökt. - Men så trevligt, sa väninnan om köpet. Att du kommit ur din låda! Nu gäller det att vänja sig. Tack och lov finns ett inlägg i den, svart med kapuschong. Drar den över huvudet, ja, nästan som hemma.
