Vaknar en morgon av ett kraxande och en filmsekvens spelas upp i mitt huvud. En strand i paradiset, tror jag dokumentären hette. En gammal man berättade att vid varje fullmåne skulle kråkorna matas, någon av dem kunde vara Gud. Eller en förfader. Nästa sekvens visade två små barn som satt intill palmerna och kastade smulor medan havet rullade mot stranden. Pojken pekade mot de grå som spankulerade omkring och tog för sig. Där är farfar, sa han, och den lilla, det är farmor. Nej, svarade flickan, den lilla är farfar och den stora, det är farmor. Kråkan som väckte mig var bara en och nu är det tyst igen. Vänder mig om i sängen, känns som om det blir en grop, borde skaffa nya sängar så mycket som jag ligger. Chefen för hjärnkontoret har de senaste månaderna krävt största möjliga tystnad och mesta möjliga vila. Köpa två? Ja en säng vore ödsligt när man varit van att sträcka ut handen. Helst mot en hud. Ska man köpa ett sidentyg kanske? Att klippa till i lämplig form och fylla med lagom fast material? Men jag är ingen sömmerska. Medan människan ligger i sin grop jobbar våren vidare. Vissa hackar och spettar men det behövs inte. Helt av sig självt tinar kanten underifrån, krasar och spricker när man stampar på den. Vatten rinner neråt gatan. Sticker ner armen i brevlådan, fiskar upp tidningen och går mot huset genom brusande fågelsång. Det är som det är och blir som det blir. Även usch-dagar och men-vad-är-nu-nätter har ett värde. Man blir verkligen medveten om de bra. En bekant ringde: Är det helt okey nu? Och så berättade han om två gubbar på västkusten nånstans som rodde ut i en eka, de skulle skjuta kråkor. När den ene siktade råkade den andre resa sig och fick hagelsvärmen i huvudet. Det gick hål, berättade min bekant, och det blev hjärnblödning. Men gubben blev helt återställd. Ja, det spekulerades om att det som varit för mycket runnit ut och att han nu var bättre än innan. I humöret. Och även kråkorna blev glada.
