- Vem hänger med och tar upp burarna? Det blir väl tjejerna den här gången? - Okey. Svaret kommer med tvekan. Senast det hände satte jag mig åt fel håll i kanoten. Killen i fören tappade hakan. Det var ingen bra början. Och färden fast rättvänd kändes ödesdiger, som i ett vasstrå över mörka vatten. Bästa sättet att bli kvitt en rädsla är att utsätta sig igen. ­Efter kräftkalaset hos vännerna i ­huset på kullen drar vi på stövlar och ­flytväst och traskar neråt de ­böljande fälten mot Råne älv. - Titta på månen! säger ­nioåringen. Rosa! Ja, och stor hänger den över ­horisonten strax bortom lador och rallarrosor. Älven ligger blank och lugn, forsens brus hörs på avstånd men dit ska vi inte hoppas jag. Augustikvällens skymning ­doftar sädesfält och det skrapar i botten när kanoten skjuts ut från land. Då vi satt oss sitter vi fast. - Du är för tung, säger nio­åringens lillebror som placerat sig i mitten. - Ser du stenen som sticker upp? undrar pappan från fören. Sedan glider vi ut och såväl ­rumpan som paddeln som ­balansen sitter på plats. Har det ­senaste året då och då känt ett ­behov av att ställa mig på ett ben och blunda, kanske är det därför. - Ser du första flötet? Vi styr paddeltagen mot ­andra sidan älven och glider stilla mot näckrosfältet. - Nu! Den lille drar i snöret, tungt, pustar han, hivar upp buren där flodkräftorna rasslar. Pappan i fören instruerar ­kvinnan i aktern om det bästa ­sättet att låta bli att trassla ihop redskapen. Linda snöret runt ­flötet, öppna buren, lägg i och stäng den. Ja, det funkar faktiskt nästan. Medan månen höjer sig och bleknar går färden vidare på ­vattenspegeln, stilla från bur till bur och snart rasslar det vilt ­mellan mina ben, dags att paddla iland och låta de andra ta över. När man sedan går med en låda fylld av ljud och rörelse uppför de doftande fälten mot huset på ­kullen där fönstren står och lyser, är det som att vandra i en saga. Nästan mörkt men fortfarande anas den vida utsikten. Men för kräftorna är det kört.
