Lyhört: Minnesbild
speciell. Det var åttiotal, vi jobbade på studieexpeditionen och även dataåldern var tämligen ung.
Studenter stod vid skärmar med såväl frågetecken som utropstecken ovanför huvudena och stönade åt vårt håll: Hur gör man? Hjälp! Manualen var av en typ som den som redan kunde, kunde förstå. Till slut skrev vi en egen. "Så här gör du: Tryck här och sen där." Därefter var de bara de som gick på datalinjen som såg frågande ut. Vi var fyra i rummet, studenter stod på kö, telefoner ringde oavbrutet och pappershögarna hopade sig på skrivborden, vad rörigt de har det, minns jag att en ekonomtjej sa till en annan där de stod bakom disken. Minns att man efter några timmar undrade vad det var som kändes konstigt. Vissa behov går inte att knipa åt om. Inte i längden. Vi hade båda nyligen förlorat våra pappor. Han levde länge på att inte kasta yxan i sjön, sa hon om sin. Efteråt, i sorg på väg ut från sjukhuset hade en oväntad känsla rusat fram och fyllt hela henne: Men jag lever! Jag lever! På jobbet fick många ont i axlar och nacke men på oss hann musklerna aldrig stelna till, vi hade för roligt helt enkelt. I förbifarten siade vi om framtiden. Minns du, sa hon då och då när den redan var där, alla sa hihi-håhå men vi fick rätt. När de flesta valde att utveckla sig genom ännu en datakurs
anmälde hon sig till en kurs i massage fast då hade jag nog redan slutat. Redan innan tittade arbetskamrater in: Har du tid med mig? Och hon lämnade dataköret en stund, sa: Hur är det? Under knådandet mjuknade inte bara musklerna. Ändå var det lugnt på din tid, brukade hon säga. Det enda som är riktigt sorgligt med tiden är att någon som man verkligen tycker om måste gå ur den. Att det inte ens funkar att slå en signal. Det borde finnas en manual: Så här gör du. Tryck här och sen där, då ordnar det sig.
Så jobbar vi med nyheter