Minus tjugosju ute, en stilla skönhet som på ett försenat julkort och plötsligt drar ett köldstråk ifrån arbetsrummet. Går in och lägger handen på elementet. Men varför? Lika förvånande som när en kärlek hastigt kallnar. - Det är inget farligt, säger sonen, jag tittar förbi sen. Fingrarna stelnar och påklädda glider de hipp som happ över tangenterna. Lovikkavanten gick i konkurs i vinter, stora varuhuskedjor satsade på kopior från Kina i stället men mina är original med fingrar från Nya Zeeland. Världen ryms i min hand, vänner flyger härs och tvärs över klotet utan att ramla av och havsytan stiger sakta medan sonen kommer in och knackar på termostaten, ganska hårt. Konstigt, det brukar räcka, säger han och åker iväg till en tid som ska passas. Lyfter luren, i mer än tio år har rörmokaren kallats hit vid nödläge men har trots detta inte blivit en dag äldre. Senast var det en kran i köket som behövde bytas, nu slinker han in efter ett jobb i Rutvik. - Åh, vad jag är glad över den nya kranen, upplyser jag när han står på knä framför elementet. - Den har så snygg böj! Efter ens stunds rotande och skruvande börjar det pysa och rinna. Sedan kommer värmen sakta smygande tillbaka. - Och vad kostar det? - Vi säger väl en hundralapp, svarar han och åker sedan iväg genom alla minusgrader. Då bestämmer sig elementet för att kallna igen. Jag samlar ihop deklarationshandlingarna som legat och gruvat till sig, stänger dörren om kylan och brer ut dem på köksbordet. Lutar mig över siffrorna. De bromsar tillväxttakten. Kökskranen? Ja, men den gamla var helt slut. Rörmokaren kommer tillbaka dagen därpå, termostaten har hakat upp sig, säger han och sätter igång. Egentligen behövs den inte när man har fjärrvärme. Fjärrvärme låter så gott. Som om någon sitter någonstans och bryr sig. - Och vad kostar det? undrar jag när allt är fixat. - Nä, svarar han, vi säger att det går på garantin. Och då stiger värmen inte bara i elementet.
