Lyhört: På bio

Vi lutar oss tillbaka i fåtöljerna. Kompisen kommer från ett chefsmöte och jag i gamla svarta duffeln. Fodret syns ändå inte. Egentligen ville hon se Lavendelflickorna, men den gick inte och då blev det motsatsen.
- Du kanske får några ledartips, säger jag.
- Prada, visst är det ett modemärke? undrar hon.
Klick-klack-klick-klack. Kvinnorna i filmen springer som galna mellan skyskraporna. Förste assistenten blir påkörd av en gul taxi men fortsätter i samma hastighet, något tillbucklad och på kryckor.
Klick-klack-klick-klack. Det är chefen de springer för, chefen för ett modemagasin. Tusen tjejer skulle ge sitt huvud för att jobba här, får den nyanställda veta. Hon som var etta i journalistutbildningen, har en pojkvän med ett sunkigt jobb, inte bryr sig om mode, drar storlek 38 och kallas tjock men tilldelas ett par högklackade för att kunna falla in i kören. Klick-klack-klick-klack och chefen kastar sina pälsar på hennes skrivbord.

Med sitt smarta huvud lyckas hon dock med de mest avancerade kommenderingar,
till exempel få tag i en opublicerad utgåva av Harry Potter, kopiera och överlämna till chefens tjejtvillingar som redan sitter på tåget på väg till mormor.
Klick-klack-klick-klack. Allt snabbare stressar hon mellan skyskraporna, missar pojkvännens födelsedag, krymper från storlek 38 till 36 och blir snyggare än modellerna i de kläder som modemagasinet fått gratis som reklam. På en fest viskar hon vem som är vem i chefens öra snabbare än förste assistenten och får ta över dennas dröm, följa med till modevärldens Paris och sola sig i fotoblixtars sken. Baksidor blir tydliga.

Du liknar mig, säger chefen och det blir bara för mycket. Hon lämnar hela rasket, får genast anställning på en av New Yorks mest respektabla tidningar samt försonas med pojkvännen som just blivit utnämnd till chefskock på en känd krog i Boston.
Min kompis vaknar till från sin slummer.
- Det var i alla fall roligt att besöka Paris, säger hon och hivar över sin väska.
- Ta den här du!