Säkerhetskontrollen på Landvetter är effektiv. Genast observerar den något i min lilla blå ryggsäck.
– Vad bra att ni kollar upp mig, säger jag till kontrollanten, det känns så tryggt!
– Jag tycker bara att det är besvärligt, yttrar en man som mött samma öde.
Vi råkar hamna på samma rad. Han hittade en tidning med många bilagor vid utgången, vill du låna sporten? undrar han. Sedan ägnar vi resan åt att läsa och byta som om vi vore gifta. Spring inte ifrån mig, säger han som inte ska vidare. Det är sporten, svarar jag.
Vid kontrollen på Arlanda pratar två killar med varandra, kanske om vad som hände i helgen. Hallå där! vill jag säga. Titta nu noga ! Men de kastar bara en snabb blick på bagaget som passerar.
Sista planet denna söndag, vad annat kan man göra än att gå ombord och kaptenen låter som om han vill komma hem till frun. Strax efter midnatt landar vi i Luleå och redan är det måndag. Nyss bar jag ut trädgårdsmöblerna där hemma, nu står de i förrådet igen. Nyss var jag hundrafemtio mil härifrån, nu är jag framme.
Kränger på ryggsäcken, drar väskan efter mig mot utgången.
– Jaha, du har varit iväg, säger en kvinna.
– Jo. Och nu ska jag ta cykeln hem över tallheden.
– Mitt i natten! varnar hon. En gång tog jag den och då kom en karl tätt bakom. Jag ökade farten, han med. Hjärtat bankade, det var hemskt och ändå var det mitt på dan! Han hängde efter mig ända in på gården. Han bodde där han med. Men aldrig mer att jag tar cykelvägen!
Ett duggigt regn genom natten. Cykeln väntar lugnt. Kränger av mig den lilla blå ryggsäcken, lägger den i korgen och väskan kläms fast på pakethållaren. Utan lykta ljusnar faktiskt mörkret.
Det milda regnet mot ansiktet, doft av vitmossa och tall, tyst rullar cykeln hem med mig genom skogen för att inte väcka den björn som sover. Och alla modiga karlar är förstås redan upptagna.