Ensam på väg ut i stora världen, en plötslig ödslighet vände snart mot förväntan. Tre timmar från Arlanda sänker sig planet över Island. <BR>- Åh, säger tjejen bredvid. Har ofta tänkt på att stanna till här men antingen är jag på väg hem till mamma och systern i Småland eller till min man och barnen i USA, vi firar tjugo år i år, jag kom som au-pair. Vår firma växte sig för stor, han jobbade jämt och mådde inte bra, vi säljer, sa jag. Nej, det går inte, sa han. Men vad ska vi med pengar till om vi inte har nåt liv, sa jag. Och det blev bra. <BR><BR>Vi tittar ut. Det verkar grått idag, säger hon. Från flygplatsen är det som att vara på månen och snart stannar bussen vid Blå Lagunen. Tusenlappar är som våra hundra och svischar lätt mellan fingrarna. I duschen bland andra nakna känner man en plötslig ömhet för sin egen kropp. Så ser vi ut i verkliga livet och sedan på med bikinin, ut i kylan, ner i det varma, varmare. <BR>Ångan stiger, huvuden skymtar överallt, ofta två och två, jaha, nu är man här, munnen åker uppåt, det blå är faktiskt blåare än blå trots himlens grå. <BR><BR>På hotellet i Reykjavik heter receptionisten Gudomlaugur och jag vecklar ut öronen, språket påminner om pitemål. Läser skyltar på stan, t ex: 2 pör af Hönskum 3490:- (handskar förstås). <BR>Är sugen på skaldjur från detta hav, frågar ett par och de guidar mig villigt runt på amerikanska. Jobbar ni här? Jo, han. Var då? På ambassaden. <BR><BR>Alltför snabbt tar Island slut, USA väntar. Han som kör mig till flygbussen berättar: <BR>- Igår var det stopp i trafiken, jag trodde att det hänt en olycka men det var eran statsminister, säger han. Vi har haft dem i tolv år, vi vet vad ni har att vänta. Och priserna, dyrast i Norden, förr var vi billigast. Blå lagunen? Nä, för dyrt, vi går hellre till simbassängen, det luktar lite svavel om vattnet vårt, turisterna klagar men jag tror inte det är farligt. Isländska män lever längst i världen. <BR>- Oj, vilken tur för kvinnorna. <BR>- Men vi jobbar mycket, svarar han. Och de ligger visst bara åtta.
