Året drar sina dagar efter sig en efter en, snart är de samlade alla de trehundrasextiofem. Då lägger 2006 sin uppgift bakom sig och lämnar osentimentalt över till nästa. Människan tänker tillbaka, summerar. Vad gjorde dagarna med oss, vad gjorde vi med dem? Året läggs åt sidan eller ristar in sig med svarta dagar och röda eller med detaljer som: Det var då jag lärde jag mig sms-a. Det var då jag efter två begagnade blev tvungen att köpa en mobil. Det var i Värnamo, Småland som den ärvda tröttnade i högtalaren, sviken och bortskänkt, för vart hade den rätta rösten tagit vägen? I butiken klängde mobiler på väggarna, en kille kom fram och pratade finesser. - En telefon helt enkelt, sa jag. - Då finns det bara den här, svarade försäljaren. - Vad liten! - Man öppnar den, sa han och gjorde det. - Vad krånglig den verkar! Och dyr! Vi säger väl sjuhundrafemtio? Försäljaren blickade häpet upprepandes: - Niohundranittionio. Väninnan drog sig mot utgången. Men man kan ju alltid försöka. Och sedan: Torraste sommaren. Varmaste. Mer snö än normalt i oktober, mer regn än vanligt i november, december. På västkusten försvann E6-an helt plötsligt. Den som känt vägen försvinna kan nog aldrig mer lita på att allt är vad det ser ut att vara. Kärlek till exempel. Man sitter och håller en hand och plötsligt är den borta. Men Fuglesang kom upp i rymden ungefär när jag landat i mina skor efter bakterien. Den som återvänt blir påmind om lyckan med att vara tillbaka. För att se ordentligt på nära håll bör man ha befunnit sig en bit ifrån. Kul att få vara med och gnälla igen, som en kompis sa. Den nya telefonen gick att lära sig hantera. Vi lär oss hantera det mesta. Även om allt känns ovant och omöjligt till en början, även om det är sånt man aldrig trodde att man skulle klara. Ändå har vi gjort det igen under årets alla dagar och lika många nätter. Och mobilen? Ja, rätt skön, i brist på annat kan man hålla den i handen. Gott nytt år kära läsare!
