MÅSTE TVINGA MIG upp, i ­ultrarapid hasa mig ut och hämta tidningen, göra i ordning ­frukosten, svälja några ­skedar ­yoghurt och ett par kapslar ­pencillin, krypa ner igen. <BR>Och så tidningen. Orkar inte läsa men bläddrar helt ­hastigt och ­stannar genast till vid en ­rubrik på familjesidan. Släcker och blundar. <BR><BR>DÖRREN, JAG MINNS inte om den var stängd. Troligtvis stod den på glänt. Och skylten bredvid: Gunnar Lindgren, kulturredaktör. Tror att det började så. I slutet av februari 1990 och knäna klapprade. Fortare än kvickt kunde man bli sänkt av en blick, nä, det fanns inga behov av någon av min sort och så vidare. <BR><BR>KNACKADE PÅ OCH en röst: Kom in! En kulturredaktör, den förste jag mött, han reste sig, tog i hand och sa: Varsågod och sitt. <BR>Meddetsamma blev jag lugn. Det var något hos honom, något så sympatiskt bland böcker och ­pärmar och papper. En bildad människa som behandlade denna utifrån kommande som vore vi jämbördiga. <BR>Kändes som om vi setts förut, ja, kanske det, på Snabbis kanske? ­Eller på Konsum? <BR><BR>FÖRSTA BESÖKET På en tidning, en riktig dagstidning. Hade som sjuttonåring gått förbi Piteå-­Tidningens lokaler och tänkt det otänkbara: Oh, att få börja här som volontär. Att verkligen kliva på och fråga, nä, som att tro sig om att kunna. Det blev kontor i många år och så småningom skrivande bredvid, hade faktiskt ett par böcker att referera till och rutan i högskolans personaltidning varannan vecka. <BR>- Jo, jag känner till dig, sa Gunnar Lindgren, men jag vill ha en varje vecka, går det bra? <BR><BR>VET INTE HUR men hem kom jag, hoppade omkring på golvet. <BR>- Då kan du skriva en följetong, sa maken, det blir nyfiket för ­läsarna. <BR>Minns en gång när morsan i mig i en spalt suckade något om: Har jag nu verkligen gett allt? <BR>- Men sluta nu, sa Gunnar. <BR><BR>DET ÄR GANSKA länge sedan han gick i pension. Men när vi sågs stannade vi alltid till en stund, bytte några meningar. Han hade en särskild betydelse för många den mannen. Mig fick han att tro att kunde bära, det där med ­skrivande. Vi hade tur, vi som fick träffa honom.
