Finns det tvekan är det ingen idé, sa mannen som bestämde sig direkt. För mig tog det en stund att vänja sig vid ett ansikte som inte liknade de två tidigare. Och vad gör man med en karl med hår? Det löser sig, svarade han apropå min tanke att särbo vore bäst och varje frukost sedan dess satt han mittemot och varje middag och det var hur enkelt som helst att vara två efter att ha varit en i åratal. Jordgubbar plockade vi hos honom. Och vinbär. Det är inte bara jag. Det är aldrig bara man själv. Hur pang-bom det än händer är man inte den enda i världen, ja, ens i Luleå. Eller på Bergnäset. Eller i kvarteret. Anletsdrag slätas ut. Nackar rätas upp. Ur sorg har sjuttonåringar återfötts, ja, bättre än då, för då visste man inget och var rädd, som en av de drabbade sa. För mig var det spännande att se hur chefen för hjärnkontoret skulle reagera. Men han sa: Äntligen! som Gert Fylking. Samt överlät det hela till personalen. - Och vi har båda vuxit upp med utedass, säger jag till vännerna som en förklaring till det som lyser. - Sånt är viktigt, svarar han som tänt alla lampor. Det är inte fråga om att låsa. Det är fråga om att sitta med öppen dörr och kolla på utsikten. - Ni ska väl bli ihop, sa barnbarnet efter första mötet. - Det är vi redan, svarade jag. - Men jag menar, han har ju ett eget hus. - Hördu, det var åtta dar sen vi träffades. - Jaha, ja, funderade barnbarnet, han har väl inte hunnit sälja det. Vi firar en vecka. Två. Tre. Och fyra. En hel smekmånad hinner vi med. I tidningen står det om en bonusmorfar. - Få se, undrar han, vad blir jag? Bonusfarfar! Packar strax därpå väskor, reser iväg. - Varför måste han till Afrika? undrar barnbarnet. Frågan är egentligen inte en fråga, han vet redan svaret, det där som barn trots protester får finna sig i. - Jobba, vet du ju.
