Så fort jag går in i fotobutiken tänker jag på den trevliga kvinna som jobbade här förut och fick kunden att känna sig som hemma även när den var lite borta.
Får lust att vända på fötterna, säga: Gör man sig av med en superpersonal och ersätter den med ungdomar då försvinner kunderna.
Men benen har sina vanor och den trevlige mannen finns kvar plus en kille som också varit med. Har jag tur kommer någon av dem fram och hjälper till att pillra in en liten grej som heter minne.
Strax före jul ifjol gav gamla kameran upp. Det är inte farligt, sa de nära när jag öppnade klappen med den digitala. Gör bara si och så och pröva dig fram, uppmuntrade de men julklappsmottagaren blev stirrig, vred och vände på den, oj, oj, 8,1 miljoner pixlar, vilket ansvar! Vågade mig till slut på några provskott. Ingen dog. Men flera blev vita i ansiktena.
Nio dar senare antog jag samma färg och blev liggande i en sal på lasarettet med tillfälligt avbrott. Det hade inget med kameran att göra.
Efteråt försöker man analysera. Visst hade något varit annorlunda innan? Har du varit stressad? undrade doktorn. Nej, svarade jag men på väg tillbaka
efter smällen var det en annan människa som greppade kameran.
En vinterdag när en solstrimma berättade för en grön stol att nu har det blivit ljusare sträcktes handen mot den digitala och där fanns finessen blixten av. Och snart satt den där. Bilden. Klick, kändes det som men chefen för hjärnkontoret blev tvärt irriterad. Det blev att kasta sig på sängen och stöna fast det var det värt.
Redan är det september. Sitter just och sorterar foton i turordning, klistrar in och skriver. Fastnar ännu på kort står det i mars om mig själv och under bilder från juli noteras: Här är han!
Tog extra kopior så klart som alltid när det gäller nära och kära. Bär dem med mig i handväskan som en trygghetsåtgärd.
Men vad hände egentligen med den trevliga kvinnan i fotoaffären? Och med lagen om anställningsskydd?