Det brukar stå i tidningen om folk som vinner miljoner. Jag har aldrig blivit avundsjuk. Stackars, tänker jag, vad kommer att hända med dem? I julas låg det en lott på varje tallrik. Den enda som vann var jag. Och jag som aldrig vinner, sa jag förskräckt. Brukar du köpa? undrade de som satt med en nit. Nä, inte. Gav genast bort vinstlotten till den gosse som jag älskar så mycket som till yttre rymden och tillbaka i evigheters evighet. Hans far skrapade lite till och sa: Är du säker på att du vill ge bort den? I min ungdom köpte jag lotter och vann, sedan kom han som blev min man. Man kan inte ha tur med allt. Du får inte köra bil på ett halvår, sa doktorn i januari. Som han säger till andra med samma diagnos. Och du som brukar backa ut Volvon varje dag, sa grannen och en grannfru ropade: Åker du buss? precis när jag vågat mig till hållplatsen. Tryck här och sen där, sa chauffören. Oj, hur ska det här gå, fumlade hjärnan men tog sig vecka för vecka. Tiden blev en tillgång och livet högsta vinsten. Att inte ha bil att åka och handla med är lönsamt. Särskilt i början när någon annan fick en lapp och bara köpte vad som stod på den. Sonen som bor inom räckhåll tvättade bilen och fixade avställning. Du får tillbaka 554 skattekronor upplyste datorn. Och ingen försäkring att betala, inga bensinräkningar. Första turen till stan blev en måndag, det gällde att på alla sätt ta det lugnt. Behovet av skygglappar var den första tiden akut. Men du har ju mig, sa hjärnan och betraktade allt vid sidan om målet som en störning. Typiskt manligt, påstår vissa. - Har du blivit mallig, undrade förbipasserande. Allt eftersom veckorna gick har jag nästan kunnat sluta med det. Begränsningar lär man sig känna igen, det finns ju alltid en buss tillbaka. Inom en timme kostar den dessutom inget extra och snart är det dags för cykeln. Jag kommer att bli en rik kvinna. Och vinstlotten i julas? Tjugofem kronor gånger tio. Jag sparar, säger barnbarnet. Och redan är påsken förbi.
