Nej, det var inte på grund av konståkningssatsningen som Marion flyttade med sin mamma till Göteborg och började åka för en stjärntränare för ett år sedan. De hade länge velat testa att bo på sydligare och mildare breddgrader. Men så klart spelade konståkningen roll för valet av stad.
Marion började med konståkning när hon var sex år. Innan dess hade hon åkt skridskor i flera år utanför förskolan.
– Vi hade en isbana på gården och jag minns att jag åkte runt, runt där hela tiden och tyckte det var så roligt.
När förskolepersonalen skulle laga lunch stannade Marion kvar ute ensam ute och de fick hålla koll på henne genom fönstret.
När hon var sex år hängde hon med en kompis till Kiruna konståkningsförenings konståkningsskola. Först kunde hon bara åka rakt fram, men lärde sig efter hand att åka baklänges, åka på ett ben och göra "bubblor" på isen.
I fortsättningsgruppen var hon tvungen att skaffa skridskor med taggar. Hon grät och ville ha tillbaka sina gamla skridskor, men snart lärde hon sig åka med taggar också och utvecklades i en rasande takt. När hon var åtta år klarade hon sin första axel. När hon var nio år fick hon börja åka utan hjälm. Hon gick från att vara c-åkare till a-åkare på en säsong – vilket innebar ett stort antal svåra tester inför domare. Nu tränade hon i snitt fem timmar i veckan på is.
Som a-åkare har hon deltagit flera tävlingar runtom i Sverige och för ett år sedan tog hon sig in i konståkningens elitserie.
Konkurrensen är stenhård.
– Det finns jättebra åkare här i Sverige, berättar hon.
I augusti ifjol flyttade Marion och hennes mamma på prov till Göteborg. De fick hyra en lägenhet i samma bostadsområde som tränarparet Evgueni Loutkov och Galina Loutkova. Marion kände dem sedan innan, eftersom hon deltagit i flera av deras konståkningsläger under skolloven.
Konståkning är en stor sport i Göteborg och Marion har fått gått upp till mellan tio och elva timmars isträning i veckan, plus tre timmars fysträning på golv eller mark.
– Jag brukar få åka med tränarna till ishallen efter skolan. Ibland gör jag läxorna i bilen, berättar hon.
Mitt i kom också bakslaget. Under en markträning då hon tränade hopp, landade hon snett och bröt foten.
Första tiden gick hon med gips och kryckor. Men Marion höll modet uppe och redan dagen därpå kunde hon delta i fysträningen.
– Benböj på vänster ben och armhävningar gick bra.
I oktober tävlade hon igen, men bara med lite lättare hopp. Inte förrän i december fick hon belasta foten fullt ut och hoppa svårare dubbelhopp igen. Nu tränar hon på trippelhopp och försöker ta igen tiden hon missat.
Drömmen är att få tävla i SM och kanske på tävlingar utomlands.
– Det skulle vara jätteroligt!
Saknar du Kiruna?
– Jag saknar mina klasskompisar och ishallen.
Men hon hinner inte längta tillbaka särskilt mycket. I Göteborg har hon fått en massa nya kompisar både inom konståkningen och utanför.
Från och med i sommar bor även resten av familjen i Göteborg och de har sålt huset i Kiruna. Men stugan, tre mil från Nikkaluokta, har de fortfarande kvar och dit kommer Marion säkert återvända när hon saknar skogen och naturen.