I veckan kom det ett mejl från Luleå basket med uppmaningen "Anställ en Luleå basket-spelare". Fem av spelarna är i behov av en anställning för att "få vardagen att gå ihop". Som ni förstår har jag aldrig fått något sådant mejl från Luleå hockey eller Plannja basket. Att konstatera att det råder gigantiska skillnader i ekonomiska villkor för damer och herrar på elitnivå är väl att slå in öppna dörrar. Jag kan ändå inte låta bli. Den utlösande faktorn den här gången blev det här mejlet från Luleå basket: Anställ en Luleå Basket-spelare Sökes: kontorsjobb, vårdjobb, serveringsjobb, extrajobb, ströjobb, intressanta jobb och fler jobb. Jenny, Bettan, Mikaela, Stina och Mikaela söker en anställning för att få vardagen att gå ihop. Som alla säkert vet kan våra spelare inte försörja sig på att spela basket. Därför vill vi som klubb hjälpa våra spelare att få en bra anställning som passar med deras elitsatsning. Funderar ni på att anställa och söker ambitiös, målinriktad och tidsmedveten personal, kontakta klubbdirektör Anna Jonsson. Mejlet fick mig att känna mig lite bedrövad. Luleå Basket är en av landets ledande basketklubbar, med tre SM-silver, fina publiksiffror och en nuvarande fjärdeplats i tabellen. Ändå är lagets spelare inte i närheten av att kunna försörja sig på sitt idrottande. I jämförelse med herrlagen Luleå hockey och Plannja Basket är skillnaden besvärande stor. Där är spelarna heltidsproffs och tjänar i de flesta fall dessutom riktigt bra med pengar på sitt idrottande. När det gäller hockeyn är årslöner på över en miljon kronor mer regel än undantag. Det går alltid att hitta argument för varför skillnaderna är så stora. Herridrotten har mer publik, större kommersiellt värde, har ett större nätverk omkring sig och så vidare, och så vidare. Jag är också fullt medveten om att elitidrott i dag är en kommersiell verksamhet och därmed lever under de förutsättningarna. Man kan argumentera på ett marknadsekonomiskt sätt och hävda att varje idrottsklubb har den lönenivå den förtjänar. Attraktiva lag lockar till sig sponsorer, oattraktiva lag väljs bort. Icke desto mindre är frågan om mäns och kvinnors möjlighet att förkovra sig inom sin idrott ytterst en fråga om rättvisa och jämställdhet. Men jag vägrar trots allt att gå med på att det saknar kommersiellt värde att sponsra damerna. Jag är övertygad om att de flesta företag fattar beslut om var de ska satsa sina sponsorpengar med ryggmärgen. Har man satsat pengar på Luleå hockey i 25 år är chansen att man ska fördela om pengar till damidrott inte så stor, även om värdet i en del fall kan vara större. Jag vill påstå att besluten om vilka idrottslag som ska sponsras inte alltid tas på affärsmässiga grunder, utan baseras i stället ofta på att den som tar beslutet är en man som är 45+, varit en trogen supporter till herrlaget hela sitt vuxna liv och aldrig någonsin sett ett damlag spela match på elitnivå. Jag är inte ute efter att uppmana företagen att överge herridrotten, men jag tycker damidrotten förtjänar en chans. Det handlar inte om välgörenhet, utan tvärtom stora kommersiella möjligheter. Den good-will som en betydande sponsor skulle få genom att exempelvis hjälpa Luleå Basket till första SM-guldet är avsevärt större än att vara en i mängden av sponsorer till elitlag på herrsidan som slutar i mitten av tabellen. Dessutom till en lägre kostnad. När vi på Kuriren nyhetsvärderar Luleå Basket och Plannja Basket är de sedan många år likvärdiga och får i princip lika stort utrymme. De spelar på samma idrottsliga nivå och förtjänar samma uppmärksamhet. Beroende på framgångarna en enskild säsong kan uppmärksamheten omfördelas. Det lag som eventuellt tar sig till SM-final får naturligtvis större utrymme i Kuriren än det lag som blir utslaget. Jag kan också konstatera att Luleå baskets strävan att nå första SM-guldet är mer journalistiskt kittlande än Plannjas ambition att nå det åttonde guldet. Trevlig helg!
