Medryckande och vänligt

Ur-Hairspray härstammar från 1988 och är garanterat det snällaste och mest inoffensiva i filmväg som den bisarre vulgo-kungen John Waters, med filmer som Pink Flamingos och annat uppseendeväckande inom sleaze-genren, någonsin har presterat. Givetvis är det då just den filmen som har blivit föremål för en nyinpelning. Och vill man se hur Waters själv ser ut så glimtar han snabbt förbi i filmens öppning - som en blottare (!). För övrigt är det här en överlag vänlig film, som ägnar sig åt en stillsam drift med det läge som rådde 1962 - när allt som betydde något för USA:s tonåringar var att engagera sig i de TV-program typ American Bandstand med Dick Clark (fast här heter det något annat) och där dansande färgade ungdomar visserligen också förekom. Men givetvis strikt åtskilda från de dansande albylvita ungdomarna. När de färgade ungdomarna särskilt skulle manifesteras anordnades speciella "neger-dagar". Som den 1964 ihjälskjutne svarte sångaren Sam Cooke uttryckte läget i en av sina sista inspelade sånger - A Change is Gonna Come. Men än var det en god bit kvar. I originalet av Hairspray var det den spektakulära transvestiten Divine; en av John Waters favoritskådespelare, som gjorde rollen som den generöst tilltagna Edna Turnblad. Den rollen axlas i nyinspelningen, med obotlig entusiasm, av John Travolta. Med åtskilliga lager silikon adderad till sin kroppsliga helhet, men forfarande kapabel att eruptera i diverse dansnummer. Faktum är att den här filmen inte sällan starkt påminner om Travoltas gamla paradfilm Grease. Skillnaden skulle kunna vara att där var alltsammans på allvar (nåja), medan här sånt som exempelvis sångtexter undantagslöst är skickligt sublima och ironiska - notera de rakknivsvassa ordvändningarna i dem! Christopher Walken gör ännu en av sina vid det här laget oräkneliga kufar; Wilbur Turnblad, innehavare av en affär för skämtartiklar à la Buttericks, make till Edna (de har några odödliga ögonblick på dansgolvet tillsammans - ännu flera minnesekon från Grease!) och far till den rundnätta tonåringen Tracy (en mycket engagerande debut av Nikki Blonsky), som raskt går i bräschen för att allehanda fördomar och tabun ska brytas. I rollen som en fördomsfullt elak karikatyr på Askungens ondskefulla styvmor släpper Michelle Pfeiffer alla förtöjningar och ger sig hän. Helt och fullt. Hennes Velda von Tussle, den segregerade dansshowens oinskränkta maktfaktor, är en oinskränkt njutning att skåda. Detta är för övrigt den andra gången just nu som man kan se den annars numera rätt sparsmakade miss Pfeiffer; hon spelar ju också häxa i fantasyäventyret Stardust. Handlingen cirkulerar kring vem som ska bli innehavare av titeln Miss Hairspray och miljön ska vara Baltimore, år 1962. Men inspelningen har ägt rum i Toronto, till skillnad mot TV-serien The Wire, som inte bara utspelar sig i Baltimore utan även verkligen är inspelad där. Den första Hairspray var kanske ett stycke ännu mera ironisk än vad den nya filmen är, som dock lyckas med att vara ordentligt medryckande och charmig i hela sin energiska framtoning samtidigt som den slår ned på diverse registrerade orättvisor och dumma fördomar också. Så kan det sägas. Samt att Travolta, Walken och framförallt allt Pfeiffer är, som det heter på amerikanska, "A Hoot". Och att Nikki Blonsky och Amanda Bynes är både attraktiva och beslutsamt begåvade, i sina respektive roller som Tracy och Penny. En film som det faktiskt inte känns så svårt alls att tycka om.