Mustigt och muntert i Morjärv

Majbrasan och de eventuella framförarna av vårsånger i Morjärv får offensiv konkurrens i kväll, när det också är premiär på byns revy - som har döpts till det förintande och självutplånande namnet Bårá Schwamle! Och kan det direkt sägas: En pigg revy! Öppningssången är en lokal parafrasering på When the Saints ... och därefter tar det sig tappert och snitsligt framåt, utan några mera anmärkningsvärda ålderskrämpor eller riskabla rullatorvarningar. De medverkande varierar från en trio stilfulla unga damer till ett antal väldigt mustiga och färgstarka seniorer. Detta garanterar flexibilitet och när vi närmar oss revy-obligatorier, som studiebesök i brallan och älgjaktsbesöket, så finns de ju, onekligen. Men bara lagom mycket och inte så att man förstulet tittar på armbandsuret eller helt enkelt riktar blicken stint mot golvet, i stället. Bluesmannen och Flakasands festival-amiral, Ulf Sandström, är med här också och skruvar obesvärat upp den dialektala ljudnivån så pass att han besvärsfritt borde höras åtminstone ... nere i Töre eller så. Evert Nilsson raglar omkring stup- eller på-god-väg-att-bli-det i åtskilliga nummer och kan sägas illustrera den gamla vitsen "jag visste inte att han söp förrän jag träffade honom nykter". Gallerian i Kalix skämtas det skoningslöst med. Så smått även med de kommande playa-planerna för de redan famösa Strandängarna i detsamma samhälle. Det förekommer roliga gubar som sitter på en bänk och hojtar på bondska samt stöter sina käppar energiskt i scengolvet. Och det fungerar. Det också. Tre fridfullt dansande hula-tjejer. Samt Ulf Sandström. Även detta går an. Skolnedläggningar i bygden kommenteras. Vasst och bitigt bitskt. "Nu kommer alla gaserna på en gång" sjunger Johanna Sohlman. Inlevelsefullt. Ibland nöjer man sig, helt enkelt, med att enbart vitsa. Kort och gott. Vid ett annat tillfälle översätter man Jay Epaes 1960-talshit Puti, Puti. Till Pollto, Pollto. Och Bernt Selebrg sjunger om att " Bara månen är full", för en helt ointresserad Eelin Lönnkvist. Och det är alltsammans mycket och tenderande till VÄLDIGT MYCKET roligt men: Det allra bästa har man ändå sparat till sist och det är en mycket anslående Jörgen Wennström, sminkad kusligt lik och sjungande så gott som salig Die Zarah Leander. Därefter kräver vi (orkar inte heller) inte något mera av gänget i Morjärv. Då är det SLUTSCHWAMLE! Men det var ju hur roligt som helst. Så länge det varade. Som bacillen sa. (Nej, glöm det sista - den lägsta nivån passerades för länge sedan i Morjärv!).