När Texas kom till Piteå

Jo, absolut - hela den här kvartetten hade varit åtskilliga varv runt många kvarter tidigare. Men nu var de i Piteå och på Ronny och frugan Ulla Erikssons personliga variant av ett roadhouse eller en honky tonk där - Krokodil. Inte Texas, direkt. Men hur mysigt som helst i alla fall. Och grejen var i alla fall att Augie Meyers and The Rockarounds fixade till ett jättestort sväng på en liten spelyta, höll i gång en sorts vänligt informell grundkurs i rockhistoria och verkligen visade hur genuint kul det kan vara med musik. All sorts musik. Augie Meyers, 66, är stramt klädd i svart där han sitter parkerad bakom orgeln. Han är en mycket efterfrågad session-musiker i branschen och när jag småpratar med honom i pauen senare berättar han att han medverkade på Tom Waits senaste platta och skulle ha varit med på Bob Dylans senaste också. - Men jag kunde inte för då var jag på turné. I Sverige, tror jag faktiskt att det kan ha varit. Till Sverige kommer jag regelbundet tilbaka. Jag bodde faktiskt i Stockholm i 18 månader en gång. - Sedan blev det kallt och då drog jag. Hem till Texas igen. Augie Meyer håller med suverän självklarhet för att refereras till som en bona fide legend. Han har i princip endera suttit bakom en orgel (som förr alltid var av etiketten Vox) eller hållit i ett dragspel. I hela sitt liv. Tillsammans med Texas-kompisen Doug Sahm (en legend även han; tyvärr avliden sedan några år tillbaka) började han spela redan som tolvåring. Tillsammans med Sahm spelade han medryckande och insisterande rock och country i grupper som Sir Douglas Quintet och senare även i Texas Tornados (i den gruppen förekom också Freddy Fender och Flaco Jimenez - och som den SVÄNGDE!). Nu för tiden håller Augie Meyers i gång ett turnerande med tillfälligt sammansatta gäng, som The Rockarounds - som består av gitarristen Billy Bremner, som spelat i bland annat Rockpile med Dave Edmunds och Nick Lowe och är en av de absolut mest delikata och skönt gungande gitarrister som alls finns; basisten Tommy Cassemar och trummisen Ingemar Dunker. Han är ute ungefär tio månader per år. Ingenting begränsar honom, utom möjligen den polio som drabbade honom, i benen, redan i elvaårsåldern och som gör att han haltar lätt (på scenen ljuger han ihop en historia om att han nyligen ramlat av en häst). Han saknar sina gamla kompisar (även Freddy Fender är numera borta men "Flaco Jimenez tar sig säkert en öl någonstans i Texas, just nu") men skulle bli "helt tokig" om han inte tilläts att spel eller turnera. Jag frågar om han brukar göra någon av Doug Sahms gamla låtar och han säger "en del - är det någon särskild som du vill höra?" och tillägger att "exempelvis She?s About A Mover ger jag mig aldrig på. Enbart av respekt för Doug. Han gjorde den bäst". Senare sitter han återigen bakom orgeln och plötsligt nickar han mot mig, efter att ha komplimenterat Billy Bremner ("det är egentligen svårt att spela så lågt som jag måste göra här", sa Mr. Bremner i pausen och läppjade tankfullt på en Heineken) för ännu ett av hans extraordinära lick på gitarren, och säger så här: - Den här tar vi för gentlemannen därpå - vad var det du hette Wolf? Rolf? - What Ever, säger jag, mycket hedrad. Och så börjar de spela Mendocino. Odödlig klassiker från mitten av 60-talet. I övrigt kör de vänligt fram allt från Did I Tell You (som Augie skrev för Jerry Williams), I Want My Baby Back Again, Mess of Blues och What Am I Living For . Och avslutar med en långsam version av Corinne, Corinne, Mickey Jupps You Never Get Me Up (In One of Those) och den godmodiga Guacamole (med en kille i publiken som entusiastisk kör). Efteråt går jag fram och säger tack till Augie och meddelar att jag hade velat önska även Treat Her Right, av Roy Head. - Den hade jag gärna spelat! utbrister han med ett leende. - Jag är kompis sedan säkert 45 år med Roy Head. Han är i gång fortfarande. En riktig "character". Det var ju Augie också. Och Billy, Tommy och Ingemar också. Det är för musik av det här slaget som det är värt att fortsätta att leva. Helt klart.