Naturens budbärare

Yngve Ryd sitter inne i stugvärmen i Tårrajaur. När Kuriren besöker honom är det gnistrande kallt och klart, dagen håller på att övergå i eftermiddag. Förra året tilldelades Jokkmokksförfattaren landstingets Rubus Arcticus-stipendium ? för sina dokumentationer av ting och företeelser i den nordsvenska och samiska kulturvärlden?, som det bland annat står i motiveringen. ? Motiveringen hade jag glömt, säger Yngve Ryd och ler. Omfattande arbete Han har givit ut fem böcker och en del mindre skrifter. Han har skrivit om så vitt skilda ämnen som timmerkörning med häst, snö och nu senast om konsten att göra upp eld. Boken Eld. Flammor och glöd- samisk eldkonst släpptes lagom till förra årets vintermarknad. Den är, liksom Yngve Ryds andra böcker, resultatet ett omfattande arbete med att samla in kunskap och information via djupintervjuer. ? Det är en väldigt tidskrävande metod, jag gör oerhört koncentrerade intervjuer. Eftersom Yngve Ryd skildrar kunskap som fallit i glömska hos de yngre generationerna är de flesta av hans intervjupersoner i 80-årsåldern och även äldre, ? Jag har intervjuat några ungdomar också, de är väl 77?78 år, skojar han. Han upptäckte denna arbetsmetod, som han själv anser är alldeles utmärkt, mest av en slump. Uppväxt i Vuollerim Yngve Ryd är uppväxt i Vuollerim, fem mil söder om Jokkmokk. Hans far körde timmer och hans mamma var kocka i skogen. Yngve Ryd och hans syskon följde ofta med och han trivdes ute i skogen. ? Lång senare träffade jag Uno Wiklund, som kört timmer med häst utanför Jokkmokk. Jag följde med honom i skogen och han pratade om hur arbetet gick till. Jag började föra dagbok och kom på att det här kan jag göra en bok av. Yngve Ryd har alltid varit intresserad av skog, natur, fjäll och miljö och det han kallar folklig naturvetenskap. ? Det är sådant som människor alltid har sysslat med, praktiska färdigheter, som hur man lastar ett timmerlass på bästa sätt. Människor har alltid sysslat med sång och dans också, men det är mer godtyckligt. Man kan ju hitta på vilken dans som helst, säger Yngve Ryd och tillägger att han är helt omusikalisk. Ingen brådska Yngve Ryd lägger högar med anteckningsblock på bordet. Han påpekar att intervjuerna med renskötaren Johan Rassa, som medverkar i boken Snö ? en renskötare berättar, fyller tolv anteckningsböcker i A5-format. Det motsvarar alltså 1.200 sidor anteckningar. Men Yngve Ryd känner ingen brådska i sitt arbete, varje bok får ta den tid som krävs. ? Det är inte seriöst att ha en tidsplan, brukar jag säga. Yngve Ryd påpekar att en stor del av den gamla praktiska kunskapen håller på att försvinna. Det finns snart inte så många kvar i livet som minns och kan berätta om hur det var och hur det fungerade. Han säger han ständigt lär sig något nytt i sitt arbete. ? Jag förstår inte att inte fler gör så här när de skriver böcker. Renskötaren Johan Rassa berättade för mig om snö, det blev en hel bok. Om han skulle berätta om allt han kan skulle det bli åtskilliga böcker om renar, kåtor och rajder. De här äldre människorna som jag intervjuar, de är lika intresserade som jag. De besitter ett kunnande som har utvecklats under generationer.

Naturens budbärare

Han skriver böckerna som han själv skulle vilja läsa. Författaren Yngve Ryd i Jokkmokk synliggör den praktiska kunskap som alltid har varit välkänd hos människor som lever nära naturen.? Det finns oerhört mycket mer kunskap än vad som har blivit nedskrivet, säger han.

Han skriver böckerna som han själv skulle vilja läsa. Författaren Yngve Ryd i Jokkmokk synliggör den praktiska kunskap som alltid har varit välkänd hos människor som lever nära naturen.
? Det finns oerhört mycket mer kunskap än vad som har blivit nedskrivet, säger han.