”Socker är en ren naturprodukt med högt näringsinnehåll. Så hette det i reklamen förr i världen”, säger min käre morfar född 1917, när jag försöker motivera varför jag inte låter min son peta i sig fikabröd, saft och godis i tid och otid.
I dag skulle knappast någon hävda att socker är en utmärkt näringskälla, nu jämställs det på sina håll rentav med narkotiska preparat och beskrivs som det ”vita giftet.
Det är lätt att se tillbaka och tänka att folk var bra korkade förr och tänk vad tur att vi numera vet så mycket bättre. Men ibland funderar jag över om vi verkligen gör det. Det tycks ligga i vår mänskliga natur att vara övertygade om att det vi vet om vår kropp och vår omvärld just nu är en absolut sanning. Och ändå är mänsklighetens historia full av påfund som marknadsförts som vetenskapligt belagda men som sedan har visat sig få ohyggliga konsekvenser.
Men vi bryr oss föga i att blicka tillbaka i det förflutna när kvällstidningarnas löpsedlar lovar att 5:2-dieten verkligen fungerar och leder till minskad vikt, snygg figur och ett friskare liv. Som LCHF-dieten före den och GI-dieten före den. Om nu någon har lyckats undgå det så innebär 5:2-dieten att den som följer den ska äta som vanligt fem dagar i veckan och sedan fasta, eller nja, leva på väldigt få kalorier de andra två dagarna. Och nu är det metoden framför andra och de stackare som nyss satt och bredde smör på ostskivor och följde någon slags fettdiet är dumförklarade. Vi kan läsa om hur framgångsrik Lena, 58, varit med sin nya 5:2-diet för det är alltid en Lena eller en Maria som har bantat ned sig. Ibland berättar också någon supersnygg, trimmad känd kvinnlig artist om hur hon blev av med sina gravidkilon och stod på scenen några dagar efter förlossningen och såg helt fantastisk ut.
Det vi ytterligt sällan får läsa om är Lennart, 55, som gick ned sju storlekar eller Danne som fixat superkroppen lagom till strandsäsongen. För hur det än är så marknadsförs dieterna först och främst till kvinnor. Och där har egentligen inget förändrats de senaste tusen åren eller så. Det är kvinnor som förväntas vilja förändra våra kroppar och anpassa oss efter rådande ideal. Förr snördes överklassens kvinnor hårt fast i korsetter som klämde ihop kroppens organ för att skulptera fram den perfekta figuren (och för att kontrollera och underkuva den kvinnliga kroppen, tro inget annat).
I dag har det blivit en folkrörelse att följa dieter och att jaga idealkroppen. Och många låter sig glatt övertygas om att den allra senaste metoden inte bara ska ge dem den perfekta figuren, utan också ett lyckligare och friskare liv.
Men hur kan vi veta det? Framtida generationer av människor kommer garanterat att förundras och förfäras av sådant som vi nu levande tror är vägen till hälsa.
Nu tänker säkert en och annan att jag ska ge fanken i att sätta mig på några höga hästar och raljera över vad folk äter eller snarare inte äter, eftersom jag själv är normalviktig. Men jag blir liksom många andra förbannad på den cyniska bantningsindustrin som omsätter miljarder och profiterar på människors olycka och ohälsa. Och på den totala kroppsfixering som råder i samhället. För den som eventuellt har missat det är en smal kropp inget recept på evig lycka.
Jag är gruvligt less på all reklam i mitt facebook-flöde där någon antar att min enda önskan (ja, jag råkar ju vara kvinna) är en platt mage och som inte bara vill sälja på mig en diet och ett träningsprogram utan faktiskt ge mig ett nytt liv när jag är nöjd med det jag har.
”Mamma har långa bröstar”, säger min snart treårige son när han står och kisar in genom glaset till duschkabinen. Ja, mot just det finns det mig veterligen ingen diet som hjälper. Men jag tar tacksamt emot tips på en bra bh.