Det luktar bränt. Det är en fras som ofta uttalas i min närhet. Inte så att jag är ilsk så det pyr om mig och jag bor inte heller intill ett rökeri. Men jag lever tillsammans med en person som har ett minst sagt sorglöst förhållande till eld i alla former. <BR>Elden har ju alltid fascinerat oss sedan den dag en av våra förfäder fick en blixt i skallen, fattade eld och på så sätt gav mänskligheten dess dittills viktigaste verktyg. Det ledde till framsteg som vi inte har sett slutet av än. <BR>Tyvärr finns det numera en högst påtaglig fara att vi alla inte bara sveder skinnet utan till och med flyger i luften. Men det är risker man får ta i utvecklingens namn, tycker ni inte?<BR>Nåja, vi kan vara överens om att sedan den dagen i historiens gryning har eld haft en stark dragningskraft på människan. Det finns en livsform till som delar vår attraktion för den öppna lågan och det är malen. Vi två dras mot elden medan alla andra arter skyr den den. <BR><BR><STRONG>Hundar med livserfarenhet</STRONG><BR>Bränt barn etcetera ... heter det. Glöm det, ett korkat ordspråk. Jag känner många småttingar som bränt både fingrar och tår men som ändå inte kan låta bli att stoppa in valda kroppsdelar i lågan, gång på gång dessutom.<BR>Ett djur skulle aldrig göra samma misstag (till och med en mal söker bara lågan en gång även om det beror på mer drastiska orsaker). Nä, bränd hund skyr elden klingar bättre och speglar mer av vishet och livserfarenhet.<BR>Själv tillhör jag väl de tämligen normala i detta sammanhang. Jag tycker om att sitta och stirra in i en brasa, det medges. Att betrakta en eld först pyra, ta sig, flamma upp och brinna friskt för att sedan falna och glödgglittrande dö, är högst rofyllt och främjar fina funderingar. Det finns även något socialt och samlande över en öppen eld som gör oss sällskapliga och fridsamma.<BR>Men jag är inte särskilt trakterad av brinnande ljus. De är i och för sig vackra men gör mig lite nervös eftersom jag instinktivt känner att levande ljus kräver ständig övervakning för att uppföra sig. Vänder man ryggen till passar de gärna på att bränna ned Luleå, Sundsvall eller någon annan medelstor stad. De gånger ljusen nöjer sig med att bara elda upp ett hem får man ju nästan vara tacksam.<BR><BR><STRONG>Vi bor med brandkåren i grannskapet</STRONG><BR>Därför lever jag i ett ständig fruktan, särskilt sedan jag upptäckte att den kvinna som delar mitt liv gärna sätter fyr på saker och ting ? inte bara levande ljus utan även kaminer, brasor, spisar, strykjärn och fotogenvärmare. Dessutom ofta och i stora mängder.<BR>Men det är inte själva eldandet i sig som är orsaken till min fruktan utan snarare det att hon sällan eller aldrig följer upp vad som sker med det som antänts. Inte så att jag oavbrutet går omkring och skakar av rädsla men jag får ett lätt jagat beteende var gång jag hör ljudet av tändsticka mot plån.<BR>Det är inte lätt att slappna av när man oavbrutet vädrar i luften efter brandlukt, lyssnar efter lågors muntra sprak samtidigt som man vankar från rum till rum för att kontrollera att allt som brinner gör det under kontrollerade former.<BR>För så är inte alltid fallet, jag kan ju inte jämt vara tillstädes. Bara senaste veckan har det eldats upp en påskkyckling (dess avbrända ben landade turligt nog inte på något eldfängt), en panna potatis (ett extremt torrkok) samt två spisskydd (ren rutin, antalet svartbrända spisskydd börjar närma sig tresiffriga tal).<BR>Det finns inte ett bord, golv eller annan någorlunda värdefull yta i vårt hem som inte bär märken av het stearin, fallna ljus eller sprättande glöd. Värmeljus må vara säkra(-re) men de kan lämnar sina spår. Det ska tilläggas att även min kära betalar ett pris för sin eldiga passion men hon bär brännmärken med stort tålamod och utan klagan.<BR>Jag hoppas att batteriet till vår brandvarnare alltid är fullt laddat. Jag hoppas att vi alltid kan bo där det finns goda möjligheter till korsdrag så att utvädringen av all rök underlättas. Jag hoppas att brandkåren är hemma den dag jag behöver den, det är inte för intet som jag har bosatt mig i dess närhet.<BR>Till sist hoppas jag att ingen på mitt försäkringsbolag läser detta.
