Nicolas Cage i B-mässig Indy-kopia

Samvetsfråga: den som med fullständig tvärsäkerhet kan tala om när Nicolas Cage senast medverkade i en riktigt bra film - räcker upp åtminstone en hand? (Tomt). Nej, det är svårt. Omöjligt, faktiskt. Jag erkänner villigt att inte jag heller klarar den uppgiften. Det kan nog faktiskt vara så att även Nicolas Cage själv misslyckas, med att pricka in när han senast var med i något riktigt bra. Det känns som ungefär 100 år sedan han vann en Oscar för sin roll som dödslängtande alkoholist i Farväl Las Vegas (känns så kanske, men det var bara tretton år sedan) och större delen av tiden sedan dess har han slösat bort på - totalt intetsägande filmer. Nicolas Cage tycks numera välja manus uteslutande genom att konsultera sin almanacka, hellre än att försöka försäkra sig om sagda manus eventuella kvaliteter. För hade han gjort det så är det ju bara omöjligt att han, med ett uns av sin gamla heder i behåll, hade tackat ja till rollen som historikern och chifferexperten Ben Gates i National Treasure-filmerna. Jo, det kom ju en inledande National Treasure-film för några år sedan. Och inte för att vi precis har bitit sönder naglarna av längtan men - nu har det kommit en till. Efter att i den förra filmen ha räddat den amerikanska självständighetsförklaringen tar han här itu med att retroaktivt rentvå en släktings namn, som anklagas för att ha varit medskyldig till mordet på president Abraham Lincoln 1865. Och jovisst ja: han är med och chiffrar fram lösningen på gåtan till var en fabulöst stor gammal guldskatt är omsorgsfullt belägen också. Cage far oförtrutet fram mellan Washington D.C., London och andra ställen, med sidekicken Justin Bartha och sin före detta fru arkivarien Diane Kruger i släptåg. Hans föräldrar, givetvis i arkeolog- och den språkliga chifferbranschen även de (för all del rätt gemytligt spelade av Jon Voight och Helen Mirren), hänger också med. Och för att det ska bli "roligt" så småbråkar de. Konstant och hela tiden. Ed Harris spelar en rätt dåligt definierad skurk. Som också hänger med. Även han tycks ha haft en anfader med dolska anslag mot Lincoln, men Harris är ändå främst intresserad av den stora guldskatten. Med tanke på att åtta personer har credit för manuset, så är det ändå en anmärkningsvärt rätlinjig film. Och med tanke på att det är den offensivkommersielle Jerry Bruckheimer (Con Air, The Rock och något tjog andra bullersamma actionfilmer; gärna med Nicolas Cage i rollistan) som har producerat, så är detta närmast en intellektuell stilövning. Folk läser ju böcker, ramlar över varandra i Washingtons nationalbibliotek och rusar in och ut på universitet för att få reda på diverse fakta. Men ingenting av allt detta kan undanskymma det faktum att vi ohjälpligen har att göra med en B-kopia av Indiana Jones här. Vissa av scenerna i National Treasure - Hemligheternas bok är till och med ganska oblygt direktplankade från Indiana-filmerna. Det är sällan roligt, lika sällan spännande och nästan aldrig mera än marginellt charmigt. För de som verkligen längtar efter arkeologisk spänning är dock nageltuggarperioden rätt modest. Den nya Indiana Jones-filmen lär anlända till en biograf nära er - i slutet av maj. Vilket är en uppgift som känns betryggande. Och som möjligen får Nicolas Cage att blekna och för åtminstone en period studera manus
noggrannare.

Nicolas Cage i B-mässig Indy-kopia

Två kurirhästar ger Norrbottens-kurirens Rolf Nilsén till National Treasure - Hemligheternas bok. "En anmärkningsvärt rätlinjig film", kallar han den.