Nilsén: Storsjöyran - den trevligaste festivalen

Jag erkänner att jag aldrig har besökt den legendariska stadsfestivalen tidigare. Men jag intygar också att, om det är så att jag fortfarande befinner mig i livet och är någorlunda mobil, jag kommer att befinna mig på plats i Östersund även nästa år. Det här var, helt enkelt, den kvalitativt bästa och allra trevligaste festival som jag någonsin har varit på. Från torsdag till söndag. Hela tiden. Antalet sålda biljetter tangerade komunens invånarantal. Närmare 60.000. Kan det kanske bero på att det finns en genomtänkt strategi och vlja, förknippad med Yran? I år är det 25 år sedan den startade. Och allting med Yran tycktes mig som väldigt avspänt och trivsamt Fylla? Javisst. Men ytterst lite av den där hysteriska och speedat störiga drängfyllan som exempelvis Luleå kan "stoltsera" med. Bråk? Säkert. Men ingenting överdrivet och det som inträffade gjorde det mest på campingområdet, inte inne på festivalområdet i stan. Jämtlänningarna är stolta och glada över sin Yra. De super inte sönder sig för att fira den. Jag var så ovan att mötas av den hjälpsamma och omhändertagande attityd som rådde över hela linjen här, så att jag först trodde att det hade blivit något fel. Någonstans/överallt. Och denna vänlighet spred sig från publiken (det var mera än ett "Hallå, gubben, är det fint - Give Me Five!" som riktades mot mig), ordningsvakterna (ingen omotiverad kaxighet eller pseudo-tuffhet alls), personalen som hade med Yran att göra (generös och hjälpsam - festfixaren Stefan Kauppi gjorde sitt yttersta för att fixa en intervju med Kris Kristofferson till mig och det var inte alls hans fel att projektet till sista stupade), hotellpersonalen (på det huvudsakliga festivalhotellet uppenbarade sig en tjej från Gunnarsbyn och på det hotell som jag i en akutsituation tvingades checka in på fixade man, med inget varsel alls, fram ett enkelrum trots att det egentligen var fullbokat), taxichaufförer, krog- och grillpersonal, ja - alla! Vi är väl inte direkt ovänliga i Luleå heller men i jämförelse med det här ... Omständigheter av mindre trevlig karaktär (en skavsårsblåsa under höger fot som expanderade till ett stort och djupt sår) tvingade mig på fredagen att uppsöka akuten på Östersunds lasarett. Därifrån skickades jag till en närliggande vårdcentral, som gjorde en initial undersökning och så tillbaka till medicinjouren på lasarettet. Det tog ett antal timmar men jag var aldrig ens det minsta nervös eller orolig. Jag befann mig hela tiden i goda och kompetenta händer, upplevde jag det som. När man bara hade en infekterad men i och för sig rätt rejält svullen fot att komma med, så befann man sig inte direkt i första ledet. Men det var bara att luta sig tillbaka och läsa Aftonbladet, Expressen, med helgbilagor, Östersunds-Posten, Länstidningen i tur och nogsam ordning. Till sist plockades jag in, fick antibiotika, fräscht omslag kring foten, ordination att inte stå för mycket på den ("se till att hitta en sittplats där du kan det") och så mycket som möjligt hålla den i högläge ("gå till Röda korsets tält inne på Yran-området så gör dom ett nytt förband") och strax före elva på kvällen utväxlade jag och vårdpersonalen gemensamma artighetsbetygelser ("Mycket professionellt och trevligt - men jag hoppas att vi aldrig ses igen"). Varefter jag haltade i väg. Mot Tutti-Frutti scenen där sydstatsbandet Drive-By Truckers (ett tufft och välspelande gäng och en av de främsta anledningarna att vi for till Yran) spelade. Jag hann med en Asian Wok också, innan. Blodsockret höll på dunsa in i den asfalt jag inte skulle stå alltför länge på. Musikaliskt innehöll Storsjöyran ett drygt 70-tal akter. Jag hade varken planerat eller hunnit att se ens hälften av dem. Men förutom Drive-By Truckers och Kris Kristofferson (som det följer separata artiklar om längre fram men inom relativt kort tid!) så hann vi med fräcka finska tjejtrion Stalingrad Cowgirls, legendariska Blondie, Kent, en stund med Ane Brun och hennes band och förutom de så spelade också, for example, Håkan Hellström, Lars Winnerbäck (dagen innan han angjorde Luleå), Mark Olson, Magnus Uggla och Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Och ingenstans riskerade man att drabbas av E-Type. Däremot stoppade jag med stor njutning i mig en lokal specialitet, som direkt sopade banan med allt vad enformiga wok-grytor, langos och annan tjatig festmat heter. Nämligen: Älg-wrap. Med blåbärsaioli. 60 kronor för en bautaportion av strimlat älgkött (det försåldes älghamburgare som såg ut som en älg också) och blåbärsaiolin var sensationell - jag lovar! Vid ett annat tillfälle åt jag en stor bit belgisk våffla (dom heter så av okänd anledning men receptet är amerikanskt) och jag unnade mig (säkert dumt nog) både sylt och vispgrädde. Men ingenting annat än god var den. Så var det på Storsjöyran. En festival som vill något och som också genomför det. Med enbart gott humör och massor av trivsel (från hela befolkningens sida). Vissa andra festivaler skulle kunna ha något att lära sig. Själv var jag enbart tacksam att slippa fylljiddret på Luleåkalaset. Katten Malin har fått vila sig från mig och bara haft det bra. Och äventyret fortsätter. Etta-puffa med "Roffe skippade kalaset och åkte till Yran - "Bästa Festivalen"". Behåll markeringarna i texten.

Nilsén: Storsjöyran - den trevligaste festivalen

Vi lämnade Luleå och Luleåkalaset i helgen, utan ens ett ögonblick av saknad eller abstinens, och körde i stället 65 mil ner till Östersund och Storsjöyran, därstädes.