Egentligen hade jag krattat gången för ett helt annat innehåll i dagens krönika. Men man får ju ändå underordna sig omständigheterna och därför blir det i stället några reflektioner kring Michael Jackson och hans död. Han blev 50 år (skulle ha fyllt 51 den 29 augusti) och enligt uppift uppgick hans vikt vid tiden för hans död till 45 kilo. Michael Jackson hade varit stjärna sedan han var elva år. Men han hade aldrig fått uppleva någon egentlig barndom. Och det var väl därför han aldrig blev riktigt vuxen heller; på något sätt ville han stoppa upp åldrandet och ständigt förbli den lille pojke han längtade efter att få vara. Hans idol och föredöme var den engelske författaren James M. Barries romanfigur Peter Pan; han som aldrig blev vuxen utan bodde kvar som en pojke med förtrollande krafter, i landet Neverland. Det namnet gav Michael Jackson även sin enorma ranch. Den som slukade så mycket pengar att den indirekt höll på att försätta honom i konkurs. Det var främst därför han gick med på att göra de här 50 konserterna i London. Som såldes slut på kortare tid än det tar att säga Wacko Jacko eller The King of Pop. Hans fenomenala danssteg, har en av hans bröder berättat, var en direkt utveckling från hans försök att fly undan den våldsamme fadern Joes försök att misshandla honom. Vilket denne för övrigt regelmässigt gjorde inte bara med Michael utan med alla hans bröder också: Jackie, Tito, Jermaine och Marlon, som alla blev måltavlor för den våldsamme stålverksarbetaren (liksom mellanviktsboxaren Tony Zale från Gary, Indiana) Joes "uppfostringsmetoder". Alltså: det här med våldsamma fäder inom showbiz... På fredag kommer den legendariska amerikanska gruppen The Beach Boys till Piteå, för en spelning på Havsbadet. Eller i alla fall smulorna av den. Numera är det endast Mike Love, en av rockhistoriens garanterat största excentriker, som återstår av gruppens originalsättning från tidigt 60-tal. Han är kusin med bröderna Brian, Carl och Dennis Wilson. Som alla slogs sönder och samman av sin far, Murry Wilson (en minst sagt våldsam och komplex man som långt senare gav ut en egen skiva - lämpligt nog betitlad The Many Moods of Murry Wilson). Brian Wilsons var gruppens kreativa geni, som nästan aldrig lämnade sitt rum i familjens hus utan skrev om det eviga sommarlivet i soliga Kalifornien från dess perspektiv: Surfin’ Safari, I Get Around, All Summer Long, California Girls, med många flera. Hur som helst: av sina fäder misshandlade pojkar blir, ibland, musikaliska genier. Har man sett Michael Jackson snurra omkring i en Moonwalk till Billie Jean på skivbolaget Motowns 25-årsjubileum, så lär man aldrig glömma det. Jag såg det på MTV 1983. Och det sitter kvar. DET GÖR ÄVEN 50-årsminnet av natten då hela Sverige höll på högern (som Expressens Sten Berglind en gång döpte den till). Då Ingemar Johansson, från Göteborg, blev världsmästare i tungviktsboxing. Efter att sju gånger i samma rond ha golvat Floyd Patterson. I ett fint tv-program i fredags, på själva 50-årsdagen av matchen, förekom Ingemars lillebror Rolf Johansson som kommentator. Jag har förresten också träffat Ingo. Och skakat hans högernäve (stor och bistert tung). Detta i samband med att han och frun Edna besökte Luleå och Ingemar gjorde ett inhopp som herrklädes-modell. Så är det. Och den lätt tjatiga värmen fortsätter ju bara att oförtrutet ånga på. Skulle tro att katten Malin, i sin päls, har det lite kämpigt. Men hon stretar ändå på. Liksom vi alla. För äventyret går ju bara vidare.
