OK då: Då får vi se hur det här går. Då. Förra sommaren gick det ju fullständigt spikrakt åt helvete. Och det är inte utan att jag känner mig lite schizzig även nu. Nu - när semestern startar. För exakt samma dag som jag skulle inleda min fem veckor långa semester förra sommaren, så fraktades jag in på Sunderby sjukhus med kallbrand och blodförgiftning i mitt högra ben och, efter vad jag så småningom meddelades, två timmar kvar att leva. Dock krävs det lite mera än så för att avliva en tjurig gubbjävel från Svartöstaden och jag hänger envist fortfarande med. Men cirka hälften av högerbenet är ohjälpligt gone forever. Jag har i alla fall lärt mig att inte uttrycka mig alltför respektlöst, som exempelvis när jag i en av mina sista texter innan amputationen; om Kris Kristoffersons spelning på Storsjöyran i Östersund, skrev så här: - Det här var så bra att nu kan jag i princip dö. Omkring en vecka senare var jag ju nästan död. Hastigt och (o)lustigt. När jag hade överlevt och tagit mig upp i rullstolen samt trankilt, men inte alltför forcerat, rehabiliteringsrullade omkring i korridorerna på sjukhuset, kom det fram en kvinna till mig och sa så här ungefär: - Du känner nog inte igen mig, men jag var chef på akuten den eftermiddag då du kom in. Vi var absolut helt säkra på att vi skulle förlora dig. Du hade 434 i sänka (man ska ha omkring 15-20!) och var gulaktig i ansiktet. Full av förgiftning. Men du överlevde. För att du har ett starkt hjärta. Men något semesteruttag blev det alltså inte förra året. Och när allt hade räknats ihop, efter min återkomst, summerades det som - att jag hade en jäkla massa innestående semester. Först tar jag nu ut sex veckor semester. Så får vi se hur det går. Och efter det har jag ändå ytterligare åtta (8) veckor kvar. Som jag ännu inte riktigt vet när jag ska ta ut. Schizzigt. Men ... Vad ska jag då göra under de här veckorna - fram till 1 september (som är en tisdag och då kommer nästa krönika, kom ihåg det!)? Tja, ungefär sånt som hela mitt liv alltid går ut på. Läsa, lyssna, titta. Men inte skriva (utom kanske lite grann och ibland). Umgås med bästa vännerna. Kanske någon liten tripp. Någonstans. Till helgen ska jag i alla fall i väg till Piteå dansar och ler och bland annat kolla in gamla legendariska 1970-talsproggbandet Svensk Järnhantering, från Luleå, som förr var kända som Norrbottens Järn och som kommande lördag återuppstår i nästan sin originalsättning. Det blir kul. Vilket det också blir att se grupper som Rekyl, Eldkvarn, Calaisa, Richard Magnusson & Rag Wagon, likaså återuppståndna Perssons Pack, Olle Nyman Trio, Janson/Ståbi Trio, Hog Hill, Logjammin’, med flera. Men ännu en liten manual för sommarläsning ska vi också ha och då väljer jag ut dessa tre: I hundarnas våld - Don Winslow (översättning Ulf Gyllenhak) Voltaire Publishing. Årets absolut mest spänningsdynamiska bok (fast då har jag förstås bara börjat på pseudonymen Lars Keplers Hypnotisören!) handlar om kriget mot drogerna, i gränsområdet USA-Mexico, och är helt hjärtklappningsframkallande svårsläppt. Läs! Det som göms under sten - Thomas H. Cook (översättning P-O Nilsson) W&W. En extremt bra och prisbelönad amerikan som aldrig orsakar besvikelse, skriver den här gången om schizofreni och paranoia inom familjen och - det är spännande så man faktiskt tappar andan. McMaffia - Misha Glenny (översättning Hans Magnusson) Norstedts. Författaren lotsar oss med på ett omskakande globalt reportage över stora delar av världen, där han närmast pedantiskt påvisar kopplingarna mellan den organiserade brottsligheten och den politiska eliten. Initierat. Och så ett avskeds-adjö till irländaren Frank McCourt, som skrev den minnesvärda barndomsskildringen Ängeln på sjunde trappsteget och som nu har svalt sin sista klunk Guinness. För 40 år sedan var det Fly Me To the Moon och nu är det FORTSATT TREVLIG SOMMAR - från undertecknad och katten Malin. Men givetvis fortsätter ändå Äventyret. Vi ses i september! (Är det viss risk för).
