- H-E-E-Y-Y-Y Bo Diddley! - Yeahh - Sing It! - Come On - HEEYYY: BO...DIDDLEY! Så kunde det låta när Rhythm & Blues-veteranen Bo Diddley, som egentligen hette Ellas Bates McDaniel, introducerades. Därefter satte han i gång att spela - helt insisterande och lika helt oemotståndligt - på sin rektangulära röda gitarr. Då var det som om djungeln kom till stan (smeknamnet Bo Diddley kommer från ett afrikanskt instrument, för övrigt). Bo Diddley gav sig av på sin sista resa, utan returbiljett, härom dagen, vid fyllda 79 år. Under sitt sista levnadsår led han av sviterna av den hjärnblödning som han drabbades av förra året. Går man ut och hävdar att Bo Diddley var en av rockmusikens originalarkitekter, så har man absolut inte hävdat ens en millimeter för mycket. Hans beryktade beat (ungefär: bomp, ba-bomp-bomp, bomp-bomp!)) må ha låtit simpelt och busenkelt. Men väldigt få lyckades ändå få till den hejdlösa form av rytmer som Bo Diddley skapade och manifesterade via låtar som Who Do You Love, Roadrunner, Say Man, Mona, You Can’t Judge A Book By it’s Cover och Hey Bo Diddley! Han refererade gärna till sig själv i tredje person. På 1960-talet gav han ut LP-skivor med titlar som Bo Diddley is a Gunslinger, Bo Diddley’s a Twister, Bo Diddley is a Lover och Surfin’ With Bo Diddley. Allt var lika oemotståndligt. Och artister som The Who (Magic Bus), Bruce Springsteen (She’s the One), U2 (Desire) och oändligt många andra förfördes och lät sig inspireras. Första gången jag hörde Bo Diddleys namn visste jag inte ens att det var en riktig person det handlade om. Det var i mitten av 1960-talet och den engelska gruppen The Animals (INTE den grupp som kommer till Flakasands rock- och bluesfestival i sommar; där är det enbart trummisen John Steel som är originalmedlem) sände ut en låt som hette The Story of Bo Diddley, med sångaren Eric Burdon i kanonform. En elegant och orubbligt rytmisk hyllning, med omnämnande av såväl maracas-spelaren Jerome Green som den kvinnliga bandmedlemmen (och Bo Diddleys halvsyster) "The Duchess" (fast det förstod jag ju först långt senare). Bo Diddley föddes på en farm mellan McComb och Magnolia i Mississippi, men växte huvudsakligen upp hos släktingar i Chicago. I likhet med Chuck Berry och många andra blåstes Bo Diddley under 1950-talet grundligt på såväl royaltypengar som rättigheterna till många av sina sånger. Det var diverse skrupelbefriade och snabbsnackande agenter och producenter som låg bakom de tilltagen. Men han fick sin senkomna revansch; bland annat när The Clash eftertryckligt hyllade honom under 1970-talet, och vid meddelandet om hans död sände gitarristen Slash (ex-Guns n’ Roses) ut följande, mycket hedersamma, meddelande: - En enda rytm som kan tillskrivas en enda man - det är verkligen ganska sällsynt. Bo Diddley valdes in i The Rock’n’Roll Hall of Fame 1996 och fick en heders-Grammy, för lång och trogen tjänst, 1999. Men exempelvis Polarpriset fick han ju aldrig. Oförsvarligt nog. R.I.P. forever, Bo Man! Och apropå musik: jag sveper av mig kepsen och bugar så pannan (nästan) slår i backen för en jazz- och swingmusikens elegante representant, som just i dag fyller 80 år: Tord Sterbäck, verksam i Luleå som en motsvarighet till Artie Shaw. Numera håller han sig i form genom dagliga promenader. Men har man varit musiker i över 60 år så glömmer man inte takterna i första taget så - Keep On Swingin’, Tord! Och hur mycket man än vill att det inte ska bli det, så blir det ändå fel i de spalter man fyller med text. Ibland. Sålunda "anklagade" jag i en recension för en stund sedan Dave Liebman för att spela klarinett. Icke. Sopransax var det ju. Jag ställer mig ganska länge i skamvrån. Likaså, i en krönika nyligen, nämnde jag som en favorit till sommarens eget soundtrack Summer Road med James Taylor. Någon sådan låt har han ju aldrig spelat in, veterligen. Den låt jag menade heter - Country Road. Och inte var Brolle Jr. med och invigde nya arenan i Boden heller. Liksom att Tommy Körberg uteblev och ersattes av Paul Carrack (som jag aldrig hann höra, suck!). Massor med sol i helgen och massor med folk på Svartöstadsdagen också. Mycket gemytligt och opretentiöst trivsamt. Verkligen! På kvällen förekom jag i ett sällskap som dunkade fläskfilén på grillen, åt och drack och sedan ägnade flera timmar åt sällskapsspelet Trivial Pursuit. Lika mycket trevligt det. Medfödd blygsamhet förbjuder mig dock att närmare kommentera vem som var en, med K, i det vinnande laget. Och jag menar bara: SÅG ni den extra långa säsongsavslutningen av Lost i förra veckan? OJ! Och OJ!! Samt OJ!!! Igen. Liksom. TV-historiens kanske mest komplexa och komplicerade intrigbygge. Någonsin. Nu blir det jätteabstinens innan nästa (sista?) säsongen. Men vi kompenserar med TV-serier som Big Love, John från Cincinatti och Breaking Bad. Alla tre lika beslutsamt tvär-suveräna och originella. Tveklöst. En som däremot inte är det minsta originell är Obol-fjanten och akutmytomanen Bo Johansson. Tror ni att någon seriös bokförläggare hade accepterat ett manus med bland annat premissen "Jag jagas av en rysk mångmiljardär - som känner Putin". Gimme a Break! Det hade han, på sin höjd, erbjudits en lika ful tvärrandig skjorta som de han alltid har på sig på bild, i arvode för. Och inte kommer sommaren att se ut som den gör nu så länge till. Tro inte alls det. Snart är det värme och sol igen! Det vet förstås katten Malin. Också. And The Adventure Goes On. And on, and on, and on...
