Och om jag inleder så här, så har vi därmed placerat ribban där den ska vara och vet vad som gäller och så här är det då: Det finns en låt som spelas väldigt ofta på radio och som man, vare sig man vill det eller inte (den går helt enkelt inte att undvika!), relativt regelbundet drabbas av. Den är usel, vedervärdig, befriad från all sorts (även minimal) kvalitet och vi har, förmodligen, fått den för allas våra synders skull (även de ännu ej begångna). Den håller slutgiltigt på att göra mig tokig och den heter: Svennebanan. Artist: Promoe. Inträffar det något massmord eller annat likvärdigt den närmaste tiden så vet ni nu varför. Då är det för att jag har flippat och ramlat över den mentala kanten. Och allt är Svennebanans fel. Jo, jag kopplar att detta är en så kallad sommar-hit. En sån låt som det bara inte är meningen att man ska komma undan. Den skapas enbart för att tatueras in i hjärnbarken. Men jämför man med tidigare somrars hits; de i och för sig alldeles tillräckligt eländiga och totalt kvalitetskusliga dumskalle-plågorna Boten Anna, Mambo No. 5, Macarena och vad de nu kan ha hetat, så var de ändå i a-l-l-a f-a-l-l jämförbara med texter av Nobelpristagare. Om man ställer dem intill Svennebanan. Så: nu är det ordnat. Nu kanske jag slutgiltigt har exorcerat den här sommarplågan ur mitt arma huvud. Må nästa radio som förmedlar den kastas ut från ett mycket högt beläget fönster. Och må även Svennebanan för evigt snurra på de jukeboxar som jag är säker på förekommer i Helvetet. Men som ett mentalt motgift till den finns ju då: Fuck you. Artist: Lily Allen. F-u-l-l-s-t-ä-n-d-i-g-t underbar låt! Från en fullständigt underbar sångerska och engelsk liten tjej! Lily Allen sjunger så ljuvt och sött och lidelsefullt, till en närmast cirkusmusik-liknande meloditrudelutt, i den text där hon närmast ber någon fara åt helvete - att man bara motståndslöst ger sig. Fuck You får gärna stanna för gott i huvudet. Medan Svennebanan enbart förtjänar ett rakt och kraftfullt. Fuck You. Detsamma vill jag även adressera till Ulf Lundell. Och det på grund av hans totalstupida uppträdande vid sin spelning på Kirunafestivalen nyligen. Att börja tjafsa med fotografer som enbart var där för att göra sitt jobb ("är ni här för att plåta mina näshår eller?") var både oprofessionellt och rejält barnsligt. Och att sedan (på allvar!) måtta en spark mot en av fotograferna, reglementsenligt stående i diket framför scenen, samt sedan avsluta med att "moona" (visa bakdelen) för dem - visar på en störning hos Lundell fullt jämförbar med den som Tommy Körberg visade upp på Kulturhuset i Luleå förra vintern. När han plötsligt började gnälla om att fotograferna var alltför "högljudda" och om att "fotograferna här uppe i Luleå har kameror som låter som tröskverk". Utan fotografer hade de här gamla gubb-gnällspikarna aldrig markerat sig norr om Hornstull. Men nu har alltså gubben Lundell ställt sig på samma mentala demarkationslinje som gubben Körberg. Och där kan de ju gärna få samsas med varandra. Skillnaden är bara att Körberg aldrig måttade någon spark mot fotograferna. Utan nöjde sig med att omotiverat bandhundsskälla. Illa nog. Och hädanefter har ingen av de här gubbarna någon som helst respekt hos mig och jag är helt och hållet och på samtliga plan definitivt färdig med dem. Elefanter har, vid en jämförelse med mig, också mycket dåligt minne. Och In the Immortal Words of Miss Lily Allen: Fuck You. Däremot: vilka proffs-gubbar som Mike Love och Bruce Johnston visade sig vara! De anlände till Piteå i helgen som vi nyss lämnade bakom oss och var - hur befriade från tröttsamma egon som allra helst. Mr. "All You Need Is Love" har ett i musikkretsar mycket grundmurat rykte som en besvärlig excentriker (surgubbe?), men av detta såg vi ingenting alls den här gången. Och när jag tog fram Timothy Whites formidabla Beach Boys-biografi The Nearest Faraway Place så höll Bruce Johnston upp den och sa: - Det här är den allra bästa boken om Beach Boys. All respekt! Varefter han och Mike Love gemensamt skrev sina namnteckningar i den. Så ... vem tror ni leder vid en jämförelse med - några surgubbar? Så är det. Samt att kattgumman Malin alltid är lika bäst och att äventyret (vad trodde ni?) alltid fortsätter.
