Någonstans i det läget desperat-kallades jag in. Jag hade i ett tidigare skede tackat så mycket nej. Jag skulle bara sitta i fåtöljen på verandan, läsa böcker och lyssna på hur gräset växte. Det skulle räcka och bli över så bra med det.
Nu yrkades det emellertid på min medverkan i Trundön. Åtminstone på själva midsommaraftonen. Och det är ju svårt att förhålla sig nekande till en inbjudan som lät ungefär så här: - Vi har hur mycket fläskfilé som helst, som vi ska röka eller grilla. Lax, i drivor. Sill, så att man kan strössla med den. Hinkar med strömming. Och så finns det kycklingklubbor också. Räcker det? Det gjorde det ju. Rätt bra. Och blev över också. Hade jag ätit något mera än jag gjorde så hade det blivit färdtjänst eller sjuktransport från Trundön. Endera eller. Akut.Ett - enstaka - gallstensanfall från för väldigt länge sedan (och aldrig mera) började långsamt lösgöra sig ur hjärnans minnesbark. Det blev en julhelg med enbart kokt fisk på mat-repertoaren. Ingenting annat. Måttfullt kul. Inga repriser alls önskas på den upplevelsen.
Men nu gick allting bara bra. Jag hällde ut mig i soffan och kollade på Pelle Svanslös på DVD med Alvin.Alvin, tre år, meddelade uppriktigt att han - minsann - hade kissat i gräset. Men sedan bedömde han att ett byxbyte trots allt ändå var nödvändigt, eftersom inte riktigt allt kiss hade hamnat i gräset utan en del hade droppat på byxorna också.
Alkohol? Ja, i uppseendeväckade mängder. En och enhalv burk starköl. En snaps. Det var hela mitt facit för helgen det. Och det räckte så bra.
När jag sedan återlämnades hem så - var det inte direkt till kylskåpet som jag först la ut rutten. I stället blev det en två timmars natt-sejour i fåtöljen på verandan med John Ajvide Lindqvists roman Människohamn; den som jag bara just hade börjat läsa i förra krönikan.
Det har jag sedan fortsatt med. Det är en läsupplevelse av den sorten som man medvetet drar ut på. Man vill helt enkelt att den ska räcka så länge som möjligt (och helst ännu längre).
Man blir helt "hooked" på intrigen, som onekligen kräver en del av sina läsare. Och som man sedan bara inte blir av med. Det är något så suggesstivt och märkligt ekande och dovt och elakt skrämmande i det som Lindqvist har att berätta, om havet och skärgården i Roslagen och dess olika människor till vilka hör en gammal trollkarl och diverse annat, att man ingenting annat kan bli än helt överväldigad och absorerad. Det är skräck. Och stor, stor, STOR - klibbig! - berättarkonst. Samtidigt. Inte alls underligt att John Ajvide Lindqvist; före detta stand up-komiker och trollkonstnär innan han började skriva sällsamma böcker om zombier och spöken i förorter till Stockholm, har tilldelats årets Selma Lagerlöf-pris - mycket prestigefullt. Så var i alla fall midsommaren för mig. Mycket trevlig, modest och på alla sätt bra. Mycket tack för den!Fast - det blev ju mat kvar. Det måste erkännas. Men vad skulle vi då göra åt det? Det enda tänkbara scenariot var att orubbligt äta ihjäl sig. Och så långt var vi ju, ändå inte, beredda att ta ut oss. Inte ens för den (mycket!) goda sakens skull.
Apropå läsning. På verandan. I fåtöljen. På sommaren - så har jag startat ett anspråkslöst litet projekt, bara för att det så mycket roar mig personligen. Omläsning av ett antal av den amerikanska historikern Barbara W. Tuchmans böcker. Tuchman, som avled 1989 och vars viktigare verk samtliga finns översatta till svenska från och med mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet (sök dem på antikvariat eller bibliotek!), var en högst läsvärd och välskrivande historiker. Med betoning på populärhistoriker, bör det sägas för hennes böcker krävde inte alls några för- eller fackkunskaper, utan lästes (liksom Jolos) för att de var bra och roliga att - just - läsa. Hon hade två teser som hon återkom till i de flesta av sina böcker: den närmast kriminella dumhet som präglar så mycket av människans historia. Samt tron på möjligheterna att skapa en bättre värld. Detta var vad hennes historiska analyser alltid utmynnade i: varningar och uppmuntringar. Så nu slår jag upp och bläddrar samt läser ett stycke här och där och har mycket kul under tiden - i volymer med titlar som Det stolta tornet - världen mellan 1890 - 1914; som är bland det bästa hon skrev, om decennierna före första världskriget, Augusti 1914; om nyssnämnda världskrigs inledningsskede, En fjärran spegel; om det oavbutet dramatiska sekel som var 1300-talet, Dårskapens vägar; om all världens härskares ständiga oförmåga att fatta de rätta besluten samt även Den första saluten; om det amerikanska frihetskriget och dess europeiska bakgrund. Som blev hennes sista bok Där har man ju att göra. Och så anländer det ju nya böcker också. Hela tiden ...Jag kommer att mycket sakna Ingela Agardhs (det förra nyhetsankaret och den lysande TV-intervjuaren som förlorade mot cancern i förra veckan) sätt att, med närmast passionerad nyfikenhet, säga:
- Jag bara måste få fråga dig om en sak! Samt hennes närmast episkt frambullrande skratt. Hon visste hur man bjuder på sig själv. Katten Malin är stillsammare. En och annan jamare räcker. Sommaren har ju bara börjat. Men äventyret fortsätter. ETTA-PUFFA med: "Roffes modesta minnen av midsommarmaten".