Och om ni undrar i vad som den alltid i rutig flanellskjorta skrudade kanadensiske rocksångaren och explosionsgitarristen Niel Young har självklart rätt i, så handlar det om en textrad som han präntade ner för länge sedan i"Hey, Hey, My, My (Into the Black)"Så här: "Better To Burn Out Than To Fade Away". Vilket i ungefärlig svensk översättning blir: "Bättre att brinna upp än att blekna bort". Jag ansluter mig i alla fall helt till den åsikten och plussar på med något som Henrik Schyffert sa i sin fenomenala föreställning om 1990-talet (i TV härom veckan): - Man bestämmer sig för något. Och så håller man fast vid det. Då är man vuxen och ingen jävla barnunge. Själv bestämde jag mig för att leva. Fast jag var två timmar från att dö. I augusti förra året. Då kallbrand och blodförgiftning härjade i kroppen och fick mig att förlora cirka hälften av höger ben. Det var så långt gånget att när jag satt i solen utanför vårdcentralen och väntade på att en sjuktaxi (någon ambulans ansågs jag inte behöva) skulle transportera mig till Sunderby sjukhus, så ringde jag några telefonsamtal till ett antal människor som jag bryr mig och tycker mycket om. Allesammans med innebörden att det här mycket väl kunde bli sista gången vi talades vid. Jag sa helt enkelt, mer eller mindre, farväl. Jag var övertygad om att jag skulle dö. Men, nej. När läkardivisionens B-lag ersattes av ett A-team så fixades jag tillbaka till livet igen. Med inte oväsentlig hjälp av mitt starka hjärta och min obotliga tjurighet också. Någonstans där bestämde jag mig också för att leva. Och det ska jag försöka fortsätta med. Den här rätt dramatiska upplevelsen resulterade också i ännu en för mig inte oväsentlig detalj. Jag är inte längre rädd för att dö. Inte alls. Det var jag förut. Rätt nojig. Rätt mycket. Men efter att ha varit så nära (inte i tunneln med ljusskenet i andra änden, men typ på väg in i densamma) så har alla de där nojiga tankarna helt fallit av mig. Visserligen är man ju numera en Ol´ 55 (gubbjävel) och med viss marginal befinnande sig på Dö´halvan av livet men - ÄNDÅ ! SÅG NI förresten i SVT 2 i lördags, när Elvis Costello och Elton John sjöng fantastisk duett i David Ackles känslovinande Down River? Med hjälp av musiker som pianisten Allen Toussaint och den fabulöse gitarristen James Burton. Helt extremt fint och bra: gör en hel platta tillsammans gubbs! OCH HAR NI även noterat vilken konsekvent hög kvalitetsklass och nervslitande spänning som det är på den engelska Brottet och straffet, som gjorde säsongstopp i SVT 1 i lördags? Med stort hopp om retur, till hösten! OCH SÅ HAR en av årets större läsupplevelser i bokform också anlänt. Den heter Berättelsen om Edgar av David Wroblewski (Natur och Kultur; suverän översättning av Rebecca Alsberg) och är drygt 600 starkt atmosfäriska sidor om en tolvårig pojke, stum sedan födelsen, och hans turbulenta familj i lantliga Wisconsin. Mitt råd är: LÄS DEN HÄR! Det gjorde jag, i original, på sjukhuset förra året. Wroblewskis episka fullträff kan mycket väl vara en av de riktigt stora amerikanska romanerna! De bägge allt mera yvigt strävskäggiga "mediapajasarna" (deras egen beteckning) Robert Aschberg och Gert Fylking befinner sig just nu i länet, på upploppet av sin svängom mellan Ystad och Haparanda. En tre månaders prommis för att samla in pengar till kampen mot prostatacancer. - Målet är fem miljoner och vi har fått in lite drygt fyra miljoner hittills. De stora företagen har inte hävdat sig alltför mycket, medan privatpersoner och småföretagare har varit väldigt generösa, sa "Robban" när jag träffade honom i lördags. - Eländigaste vägsträckan var den mellan Enköping och Gävle. Poängterade "Robban", som inledningsvis inte riktigt kände igen mig i rullstolen ("vad fan har hänt!"). Och till sist: äventyret fortsätter - samt: Tro heller ingenting annat än att katt-kämpen Malin bara mår - JÄTTEBÄST!
