Nilséns krönika: Nu tar vi det lite lugnt ...

Jag blev på så väldigt bra humör i lördags, under och efter rock ’n’ roll-kvällen på Fiskekyrkan, så att jag helt enkelt inte känner något behov av att vara spydig, sarkastisk eller elak. Åtminstone inte just nu, är det väl för säkerhets skull bäst att tillägga ... Hela kvällen (vilket det utförligt rapporterades om i gårdagens tidning) var ju så enormt glädjegenererande. Och artisternas spelglädje gick det absolut inte heller att ta fel på. Sedan bör det ju också påpekas att det är mera sällan som artister av Chris Speddings och Robert Gordons kaliber tar sig tid att, mitt i natten (fast det var ju midnattssols-ljust!), tillbringa frikostigt av sin tid med att godmodigt prata inte enbart med pressen (representerad enbart av mig + fotograf= scoop!) utan även med den allmänhet som bestod av 50-talsdiggande gamla raggare och deras damer och diverse övriga också. Direkt imponerande och väldigt proffsigt snyggt. Och vi snackar alltså inte direkt om några blöjiga juniorer i branschen här: Chris Spedding var med och kompade bluestitanen Sonny Boy Williamson på dennes Englandsturné 1963 och Robert Gordon har haft gitarrdemoner som Link Wray, Danny Gatton (för i h-e!) och Duke Robillard i sina band, om än inte samtidigt. Sånt här kan ju få vilken över genomsnittet musikintresserad (som undertecknad) att gå i direktspinn. Jag har i och för sig träffat bägge gentlemännen tidigare, när de var här i länet och spelade på 1990-talet. De kom de med uppenbar glädje i håg, men taktfullt brydde jag mig dock aldrig om att påminna Chris Spedding om att han faktiskt föll i sömn då. Under pågående intervju med mig ... Han slumrade till lite kortfattat, men kom tillbaka rätt snabbt och skyllde, starkt pinsamt berörd, på svår jet lag efter flygresan från USA men jag tyckte kanske att det såg ut som något annat också ... Intervju-frågornas kvalitet hade nog ändå inte någon avgörande betydelse ... Och så steg ju författaren, samhällsdebattören, skådespelaren och förre kåkfararen Lasse Strömstedt också på spårvagnen, som upp till himmelen går. Han blev 74 år och jag minns när han i början av 1970-talet var engagerad av Norrbottensteatern som något slags husdramatiker. Tiotalet år senare, i början av 1980-talet, fyllde han Hildursborg i Boden med skolelever och talade med dem om individens ansvar när det handlade om att börja kröka och knarka. Helt på tvärs emot den dåtida politiskt korrekta uppfattningen, vilken regelmässigt hävdade att det var föräldrarnas fel. Lasse Strömstedt väjde aldrig för att säga det han tyckte och det gjorde han även i utmärkta och starkt uppmärksammade samt bästsäljande böcker som Grundbulten (1974) och Lyftet (1976); den senare även minnesvärt filmad (varför skulle inte TV kunna visa den nu, som ett slags hyllning?). Strömstedt skrev tillsammans med Christer Dahl, under pseudonymen Kenneth Ahl. Och det kan ju vara kul att minnas att det var han som om Sergels torg i Stockholm myntade uttrycket "Plattan". Kåkfarare och knarkare brukade använda det men tack vare Lasse, som hade mångårig erfarenhet från bägge de världarna, blev det allmänt vedertaget. Så ... R.I.P.! Och ser ni på TV så håll nu i veckan särskild koll på 24 (TV 4, torsdag), som lär vara det mest spännande avsnittet någonsin och upptäck även de avslutande avsnitten av slasher-serien Harper’s Island (TV 4, måndag-torsdag), som är totalt energiskt spännande. Och det hade säkerligen katten Malin också tyckt. Om hon nu bara hade brytt sig. Och till nästa gång: Äventyret fortsätter. Men nu tar vi det alltså bara - lugnt...

Nilséns krönika: Nu tar vi det lite lugnt ...

OK - nu gör vi så här: Vi tar det nu inte bara lite ... utan väldigt lugnt. Från förra veckans kolumn och dess eruptiva urladdning om gubbslem-beteendet hos Ulf Lundell med flera, före detta, storheter tar vi det nu - betydligt lugnare och finare.