Det kanske ändå är mest civiliserat att inleda den första text som haft i Kuriren på 283 dagar (Jo! Så länge är det faktiskt - 8,5 månader; mellan 8/8 2008 och denna tisdag, 19/5 2009) med att utbrista ett lagom lakoniskt:
- Hej igen! Trevligt att ses! Det var ju en stund sedan!
För det var det ju. En rejäl stund sedan. Men: det hade kunnat bli ännu längre också. Väldigt definitivt mycket längre, om man säger så. Jag tillhör i och för sig den falang av människor som anser att det är en uppenbar risk förenad med detta att vara människa. Man riskerar ju faktiskt att dö. Det var det jag höll på att göra förra året. Den 11 augusti, för att vara mera preciserad. Då hade jag i över en veckas tid dagligen besökt en av stadens vårdcentraler och fått ett skavsår under höger fot (som såg ut som något som en Alien kunde hoppa ut ur) bandagerat. Jag var under hela den tiden så sjuk, så att jag inte själv förstod hur sjuk jag var. Till sist hade jag dragit på mig både blodförgiftning och kallbrand (sånt som de brukade få i gamla vilda västern) och när jag till sist remitterades till Sunderby sjukhus, var jag så sjuk att jag nästan steg på det allra sista metaforiska tåget. Jag presterade en sänka på imponerande 434 (det normala är omkring 15-20; sköterskan som tog provet höll på att tippa ut genom fönstret - bara på första våningen men ändå) och meddelades senare, när det stod slutgiltigt klart att jag hade överlevt, att jag hade varit två timmar från att dö. Att avlida. Stämpla ut. Kick the Bucket. Med flera underbart kärva metaforer. Jag kan verkligen försäkra att detta är ett tuktande och minnesvärt meddelande att få. Jag kommer aldrig någonsin att glömma det. Lika lite som jag kommer att glömma - eller förlåta - "behandlingen" på vårdcentralen. Men som sagt var: jag överlevde. Och: I Will Survive! Starkt hjärta handlade det om. Kanske om stark tjurighet också. Och det man inte dör av blir man starkare av och eftersom jag de senaste åren har upplevt två uppenbara nära döden-upplevelser (först efter en hänsynslös misshandel) så har jag väl då sju liv kvar. Att ta så väl vara på som möjligt. Som en katt, alltså. Kanske till och med som en katt vid namn Malin, som vid det här laget har blivit lite drygt sju år och som BARA MÅR BRA (jättemånga tack-kramar till alla som under den här tiden har hört av sig och undrat hur det har stått till med henne!). Höger underben blev jag visserligen av med. Och det har ju inte precis varit världens underbaraste upplevelse. Men: jag har alldeles sluppit varje tendens till fantom-smärtor. Och även alla känslor av depression. Något som mycket förvånade läkar-kåren. Alltid något, alltså. Och eftersom jag vuxit upp i närheten av en ärrad kämpe till underbar morbror som hette Sigurd och som var en större hjälte och förebild än ALLA andra, så vet jag inte ens hur man gör när man gnäller eller klagar över läget. Denne morbror blev nämligen nästan helt blind i samband med infektionssjukdomen Spanska sjukan 1918. Då han var 17 år. Sedan levde han till 90. Men aldrig att det kom ett gnälligt klagomål över hans läppar. ALDRIG! Trots att han regelbundet också drabbades av diverse andra sjukdomar, svårigheter och tragedier. Och som vanligt: äventyret fortsätter! Ju. Fortsättning följer. Kul att vara tillbaka, förresten. Ska försöka satsa lite mera på Nära livet-upplevelser i fortsättningen. Thank You!