Hamburg, 1945. Andra världskriget går in i sitt slutskede och de allierades bombplan mullrar fram över Tyskland. Hemma hos familjen Westphal i Aumühle bei Hamburg har mamma Gunborg hängt upp kläder till alla sina fem barn på en stång i en garderob.
– Jag minns hur mamma böjde sig fram, greppade runt kläderna och lyfte av dem innan vi sprang ner i källaren för att ta skydd när vi hörde bombplanen. Hon hade hängt galgarna åt samma håll för att det skulle gå snabbt.
Elke Westphal var fyra år. I dag, mer än 70 år senare, minns hon fortfarande ljudet från bombplanen som närmade sig deras hem.
– Det hände ganska ofta, och då var det bråttom. Väl nere i källaren fick vi ta på oss hjälmar och vänta tills det var över.
– Det där ljudet av flygplanen, det var jobbigt, även många år efteråt. Men i dag låter ju inte flygplanen så, det var ju propellerplan då, säger hon och tittar upp mot skyn där stridsflygplanen i Linköping mullrar fram i en flygövning.
Karlskrona, 1920-talet. Det var inte självklart att Gunborg Palmblad från Karlskrona skulle ta studenten. Hennes mamma ville egentligen att dottern skulle hjälpa till i skrädderiet, men Gunborg, hennes pappa och en tidigare lärare hade andra planer. Efter examen sökte hon till Kalmar för att bli småskollärarinna, men var för ung. Då föreslog hennes farbror, som arbetade i båtbyggarbranschen i Hamburg, att hon skulle komma dit.
Gunborg packade sin väska och åkte till Tyskland där hon började läsa till tandläkare. Där mötte hon kurskamraten Otto Westphal som hon sedan gifte sig med. De köpte ett hus med en liten trädgård utanför Hamburg och Gunborg startade tandläkarpraktik hemma i huset. Otto, som var tandkirurg, hade praktik inne i stan. Tillsammans fick de fem barn. Nummer fyra var Elke.
Tyskland, 1945. Folke Bernadotte har många samtal med tyska staten för att svenska kvinnor med barn ska få åka med de så kallade vita bussarna till Sverige i slutet av kriget. På det viset lyckas han även hjälpa många judar att ta sig från Tyskland. Elkes familj får möjlighet att följa med.
– Den 18 april klockan 6 på morgonen blev vi hämtade vid vårt hus. Det var mamma, vi syskon och en god vän till mamma som också var svenska, och hennes tre barn. Pappa fick stanna kvar. Jag minns hur mamma och pappa höll om varandra och tog farväl.
Första delen av resan, i 20 mil, fick de åka ambulans innan de bytte till buss.
– Utanför ambulansen var det en kran där man kunde tvätta sina händer, det tyckte jag var väldigt spännande.
– Bussarna var vita med ett stort, rött kors ovanpå. Det var ganska trångt och vi fick sitta länge, det var lite jobbigt.
Hennes äldre syskon har senare berättat att det var bombanfall längs vägen.
– Det gick tydligen att se rörelse uppifrån, så vi fick vänta länge. När flyglarmet var över fick vi åka med färjan över Stora Bält.
Till slut kom de fram till Danmark och fick lämna bussarna. Elkes bestående minne är all mat som serverades av stora tanter från Röda korset.
– Jag hade aldrig sett så mycket mat, det var ju ransonering då. Min mamma, som sex veckor innan vi åkte hade fått min lillasyster, vägde bara 45 kilo.
Så småningom kom de till Malmö – och där skulle de duschas och avlusas. Elke såg förnedringen i sin mammas blick.
– Jag tänker på dem som kommer i dag och förstår hur de kan känna sig. Vår familj hade levt ett vanligt liv, vi var inte smutsiga eller så. Vi pratade aldrig om det, varken då eller senare. Men jag såg hur stressad mamma blev.
– Jag lärde mig som mycket liten att se ansiktsuttryck och skriftningar i ansiktena. När Hitler pratade i radio såg jag mammas och pappas blickar, men de fick aldrig säga någonting. Mamma fick inte prata svenska med oss barn, då förstod inte folk omkring vad de sa, och då kunde vi bli angivna. De vågade inte lita på någon. Men mamma läste svenska sagor och sjöng svenska sånger för oss.
I Sverige splittrades syskonskaran för en tid. De fick bo hos olika familjer runtom i landet för att mamman skulle etablera sig som tandläkare. Tack vare sin bror kunde Gunborg börja på folktandvården i Kungsgården, Gästrikland, redan efter en månad.
För Elke, som bara talade tyska, blev det en stor omställning att lämna mamma och syskon för att bo hos den tillfälliga familjen.
– Jag var väldigt rädd. De hade en bänk längs en vägg med ett hål där det var ett element och en symaskin. Där, bakom symaskinen, satt jag som en skrämd liten fågel. Jag kommer ihåg precis hur det kändes, jag känner det nu. Jag var bara rädd, rädd, rädd.
Efter 8–10 månader hämtade Elkes mamma sin dotter, men den långa tiden hade satt sina spår. För Elke kändes mamman som en främling.
– På tåget tog hon min hand och klämde lite, som vi brukade göra, det var liksom vårt språk. Men jag kunde inte klämma tillbaka. Det måste ha varit fruktansvärt för mamma. Jag tittade lite på henne i smyg, men när hon mötte min blick vände jag mig bort.
Elke flyttade in i en liten lägenhet tillsammans med sin mamma och sina syskon, men hennes pappa var fortfarande kvar i det krigshärjade Tyskland.
Tre år efter krigsslutet anslöt pappa Otto till familjen och började arbeta som tandläkare i Sverige. Livet återgick till det normala.
Gävle, 1956. 17-åriga Elke går på skoldans på läroverket i Gävle tillsammans med sin syster Ingrid. En ung man bjuder upp henne, gång på gång. Han heter Sigvard och är en kompis till hennes bror.
– Efter studenten och värnplikten började han på Tekniska högskolan. Dessutom flög han, och blev pilot i flygvapnet.
Under sommaren flög Sigvard Berg på F 4 på Frösön. En dag sa han plötsligt till sin kompis Bengt: ”Nu ska jag åka ner till Göteborg och träffa min blivande fru.” Han satte sig på sin scooter, tog med en extra hjälm och körde hela vägen från Östersund.
Nere i Göteborg tjänstgjorde sjuksköterskestuderande Elke Westphal på Lillhagens sjukhus och hade ingen aning om Sigvards planer.
– Det var otroligt, alltså. Han ringde och kom och hämtade mig utanför sjukhuset, satte på mig krukan på huvudet och så körde vi in till stan. Sedan åkte vi upp till Ranberget, en utsiktsplats där man ser hela stan. Där lyfte han upp mig på bordet, bara det! Han var en så härlig kille. Men det hände inget mer just då. Han fick krångla innan han fick en puss, säger hon leende.
Det blev en hel del brevskrivande under vintern, innan Sigvard kom ner till avslutningsbalen.
– Jag hade en klänning i ljusblå taft, draperad med tunn voile med prickar på, med vid kjol och ett mörkblått skärp i midjan. Den var jättefin. Jag hade använt den förut, fast gjort den annorlunda varje gång.
– 1963 gifte vi oss i Ovansjö kyrka. Det var vår kyrka, vi bodde snett emot. Sigvard kom från Mackmyra utanför Gävle.
De nygifta bosatte sig i Uppsala, där Sigvard jobbade som flygingenjör på F 16. Efter några år flyttade de till Norrköping där de fick barnen Kristina och Magnus. I slutet av 1968 fick Sigvard arbete som flygdirektör av andra graden på F 21 i Luleå.
– I mars körde vi upp med vår lilla folkvagn. Vi övernattade i Umeå och då var det var 28 grader kallt när vi vaknade. Det första vi gjorde när vi kom till Luleå var att åka till en sportaffär och köpa en skidpulka.
Därefter åkte de hem till radhuset som de köpt på Mejerivägen på Bergnäset.
– När vi kom hem var himlen nästan som stålgrå, och så lite rött och en svag solnedgång. Det var så himla vackert, minns Elke.
Vintervackra Luleå lockade till många utflykter och friluftsliv för familjen Berg och de fick många goda vänner. De åkte runt en del i omgivningarna, packade ner lite mat, gjorde små utflykter och åkte skidor. Pulkan, som de köpte den första dagen i stan, hade de mycket glädje av.
Den 11 april var Sigvards födelsedag. Hans föräldrar hälsade på i Luleå och stannade drygt en vecka. Ingen visste då att den bemärkelsedagen skulle bli hans sista.
– Vi hade det så fint och trevligt. Att vi hann vara tillsammans då gör att jag tror att det är någon som flyttar pjäser, säger hon stilla.
Luleå, 1970. Tisdagen den 28 april faller tung, blöt snö över Luleå. Elke och barnen, treåriga Kristina och tvåårige Magnus, promenerar in till stan för att ändra sina bankböcker. Vid tvåtiden är de tillbaka på Bergnäset igen och går mot huset. Då får Elke syn på något som får henne att frysa till is.
– Någon med stora fötter hade gjort fotspår i snön på trappan. Då förstod jag att något hemskt hade hänt.
Tidigare under dagen hade fyra Drakenplan från F21 övat stridsflygning i närheten av Jävre på mer än 2000 meters höjd när något gick fel. Sigvard Berg sköt ut sig ur sitt plan men omkom. För Elke föll världen samman.
– Det finns stunder som är helt borta som jag inte kan komma ihåg, men jag kommer ihåg korta snuttar. Jag hade en granne, Dagmar, som var till otroligt stor hjälp. Många bad oss komma hem till dem, och vi hade ett fint stöd från många människor.
Hon tystnar och tar en paus för att samla sig. Så gnistrar det till av värme i hennes ögon när hon säger:
– Sigvard var en så härlig person. Så positiv och glad, ingenting var omöjligt. Det är synd om världen som inte fick behålla honom längre.
En tid efter olyckan flyttade Elke Berg till Linköping där hon fortfarande bor.
– Jag tänkte: vart ska jag flytta? Inte till Uppsala, där hade vi bott, inte till Norrköping, livet blir aldrig som det har varit. Men till Linköping skulle vi ha kunnat flytta om vi hade varit tillsammans, och vi hade goda vänner där. Så jag köpte ett litet radhus som vi flyttade till.
Livet gick vidare för Elke och hennes barn. I takt med att år lades till år lärde hon sig att leva med minnena.
– I mitten av april brukade det kännas lite jobbigt. När snön började smälta blev jag orolig. Nu är det inte så på samma sätt, men det höll i sig i sju–åtta år efteråt. Jag kommer ihåg hur skönt det var första gången jag kunde skratta igen.
Genom barnen lever Sigvard kvar, något som gett Elke stor glädje och styrka genom åren.
– Sigvard var väldigt positiv, och väldigt kunnig. När han förklarade saker lade han huvudet lite på sned. Precis så gör vår son nu, trots att han bara var två år då och inte har sett sin far göra så. Det tycker jag är så roligt. Då blir jag så lycklig.
Fem år efter flytten till Linköping träffade hon sin man Dan.
– Han var studierektor på en skola som jag vikarierade på som skolsköterska. Han frågade om han skulle vara barnvakt om jag ville gå ut och köpa julklappar till barnen. Visst var det klokt? Han är sån, säger hon och blinkar.
Hon berättar att hon känner sig tacksam och glad över sitt liv.
– Sedan har jag lärt mig att det inte beror på hur man har det utan hur man tar det, man kan inte bara förvänta sig att det ska ramla in rosor. Jag är i grunden en positiv person, när jag var liten var jag väldigt glad. När jag var ung var jag blyg och försiktig, men där gjorde Sigvard jättemycket. Han lyfte mig, det känns så fantastiskt.
– En gång när jag var i ett annat rum hörde jag Sigvard säga till en kompis: ”Om det händer mig något så hoppas jag att Elke hittar en ny livskamrat.” Det har känts väldigt bra genom åren.