Polis har alltid varit drömyrket för mig

När tillträdde du som vakthavande polisbefäl?  ? För två år sedan började jag vikariera på heltid, men nu är tjänsten ute och tillsättningen ska vara klar inom ett par veckor. Tre stycken är aktuella. De övriga två sökande är män?  ? Jo. Har det funnits någon kvinna i Luleå som haft en fast tjänst som vakthavande?  ? Nej. Om du inte skulle få tjänsten ? hur reagerar du då?  ? Då överklagar jag. Den här gången skulle jag utan tvekan gå vidare till AD (Arbetsdomstolen). Hur är det att vara kvinna inom polisen?  ? Man måste hela tiden bevisa att man duger. Det insåg jag tidigt och därför har jag skaffat mig utbildning, läst på universitetet, gått ledarskapsutbildning och utbildar själv i ledarskap inom försvaret. Jag är också sedan i september anställd av Rikspolisstyrelsen på 50 procent som verksamhetsutvecklare och det varar ett år. Men hur många procent jobbar du?  ? 150 procent ..! Jag försöker att täcka upp så många av mina pass som möjligt och sedan blir det en hel del arbete hemma. Jag är i Stockholm, eller någon annanstans, ett par dagar varannan vecka. Vi jobbar med mängdbrott, ett projekt om just framtida utveckling inom polisen. Hur vi ska bli bättre på att lösa brott som drabbar vanliga människor. Det är roligt och utvecklande. För två veckor sedan var jag i Helsingfors och tittade på hur den finska polisen jobbar och om två veckor ska jag till London. Är du jämtländska?  ? Nej, jag är född i norra Värmland och har rötterna där. 50 meter från norska gränsen finns min hemgård. Men jag flyttade till Storlien och Jämtland när jag var tio år och det känns som det är där jag hör hemma trots att jag har mina jaktmarker och min släkt i Värmland. Men hjärtat finns i det natursköna Jämtland. Jag bodde där fram till 1998. Varför flyttade du till Luleå?  ? Mötte mannen i mitt liv. Vad har du gjort som polis?  ? Jag började som ordningspolis. Men jag har jobbat på krim och trafiken. Började vikariera som yttre och vakthavande polisbefäl i Östersund. Varför blev du polis?  ? Det har nog alltid varit drömyrket för mig. Det stod för det som var rätt i samhället kombinerat med en önskan att hjälpa människor. Jag gjorde lite andra saker innan. Jag var mentalskötare och sedan började jag inom tullen där min far jobbade. Men att leva i Storlien mitt på fjället där stormen ven runt husknuten, ibland fick man krypa till jobbet ... fick mig att ta tag i bitarna. Jag sökte till polisen och det har jag aldrig ångrat. Jag var 26 när jag började i Stockholm på polishögskolan och 27 när jag började arbeta som polis. Det var 1982. Känner du dig som kvinna någon gång diskriminerad på din arbetsplats?  ? Ja, så har det varit många gånger Ibland känns det som en ständig kamp, men i dag tillåter jag inte någon att -sätta sig på mig. Har också insett att man får välja sina strider. Hur är Norrbotten jämfört med övriga landet vad gäller jämställdhet?  ? Tittar man på antalet kvinnliga chefer har vi definitivt en bit kvar. Jag tror att en av orsakerna till att just jag är den kvinna som aspirerar på vakt-havandetjänsten och att jag inte ger upp, kan vara att jag har annat med i bagaget från mitt yrkesliv än kvinnorna som började här för 30 år sedan. Jag har inte behövt uppleva det klimat som var här då. Då var det lätt att hålla sig för skratt. Det har naturligtvis hänt saker och i dag är det annorlunda. Men sådant tar ner en. Att sedan resa sig upp och och ta för sig det är ett jäkla kliv. Jag har haft det lite lättare i Jämtland. De här åren i Norrbotten har jag vid några tillfällen mötts av attityder som fått nackhåret att resa sig. Kan du berätta om något konkret exempel?  ? Det har hänt vid några tillfällen att kvinnliga poliser inte räknats som en fullvärdig arbetskraft. Och vid några tillfällen har jag varit helt osynlig. Då får man ropa hallå ? här är jag om -någon mot förmodan har missat det. Man måste markera och säga ifrån. Då synliggör man det hela. Ibland är kanske inte medarbetare medvetna om vad de gör och då är det viktigt att poängtera det om jag vill ha en förändring. Du är spindeln i det kvinnliga nätverket i i Norrbotten och har fått ett jämställdhetsstipendium på 10.000 kronor?  ? Jo, jag samordnar nätverket och fick förra året Luleå kommuns jämställdhetspris för mitt långvariga engagemang. Vi har många duktiga tjejer och jag vill att de ska ta för sig mer. Jag vill vara en förebild som inger hopp och en tro på att det faktiskt går att förändra gamla strukturer. Men jag är ingen rabiat rödstrumpa eller mans-hatare, tvärtom. Jag gillar verkligen alla mina arbetskamrater oavsett kön. Jag tycker bara att alla ska ha lika möjligheter. Titta för tusan på vad man kan och duger till och gör det inte så himla svårt. Har du gått på några smällar?  ? Ja, jag tror att mitt tydliga sätt att uttrycka mig har kostat mig en del. Jag tycker inte om människor som hycklar, inte är ärliga och står upp för saker och ting. Jag är en stark kvinna och det upplevs nog som hotfullt av vissa. Du har skrivit en novell om när du åkte hem till en mamma för att berätta att hennes son omkommit i en mc-olycka? Är det bland det svåraste en polis kan göra?  ? Det är det svåraste men ändå det som ger mycket. På så sätt att jag får vara delaktig och ge av mig själv. Utan empatisk förmåga och uppriktig vilja att finnas till för andra, fungerar det inte. Det är oerhört svåra situationer, men det är någonting som man är beredd på när man väljer det här yrket.  ? Det är svårt att inte engagera sig för mycket. Jag bär oundvikligen med mig en hel del och det påverkar mig som människa. Det är viktigt att prata om det. Det är grymt, när det händer olyckor med unga människor ? så meningslöst. Men när man är ung tror man att man är odödlig. Det är man inte ... Du är ?vakthavande befäl? hemma också?  ? Ja, jag kräver svar på mobiltelefonen när mina barn, Pia 16 år och Tommy 13 är ute. Jag försöker att inte göra det för tufft för dem att ha en mamma som är polis, men de förstår att det kan hända saker. Jag är orolig när Pia ska gå hem ensam på kvällarna. Jag menar, det händer en hel del i Luleå. Då vill jag gärna gå och möta henne. Det finns ingen anledning att ta risker. Min familj respekterar min oro och underlättar genom att höra av sig. Tillbaka till skrivandet ? skriver du fortfarande?  ? Jag skriver alltid. Det är mitt sätt att få ur mig saker och det kan vara -sådant som bara hamnar i min egen burk. Jag har åsikter om mycket och det är kanske inte alltid till allas ohöljda förtjusning. Men lite försiktigare har jag blivit med åren. En del debatter mår bäst av att hållas inom ?familjen? så att säga. Du håller inte på och skriver en bok?  ? Det är en dröm att skriva en bok. Jag önskar att jag hade mer tid nu för då skulle jag vara med i en romantävling i år. Jag har mycket här (Eva pekar på huvudet), men som det här året ser ut kommer jag inte att hinna ? då pressar jag mig för mycket. Men det är 500.000 kronor i första pris och än har jag inte stängt dörren helt. När det väl triggar i gång här uppe då kan det gå fort. Jag har hur mycket uthållighet som helst när jag bestämmer mig för någonting. Vad gör du på din fritid?  ? Då är jag ute och lullar i skogen helst tidiga mornar, läser eller bara är. Jag tänker mycket och pratar mycket med min man om saker som händer. Det är mitt sätt att utvecklas. Om det skulle gå bra angående vakthavande polisbefälstjänsten skulle du kunna tänka dig att söka tjänsten so

Polis har alltid varit drömyrket för mig

Hon är polisen som fått pris för sitt jämställdhetsarbete och sticker inte under stol med att hon är en stridbar kvinna som vet vad hon vill. Möt Eva Högfeldt Pettersson som kan tänka sig en framtid som länspolismästare.