Pratsamt i Paris

När den lilla späda fransyska blondinen Julie Delpy regidebuterar, så sker det med en film som faktiskt känns som en direkt fortsättning på den tågluffar-romantiska och närmast obarmhärtigt pratsamma Bara en natt. Den filmens manlige huvudrollsinnehavare Ethan Hawke är i och för sig här ersatt med Adam Goldberg. Men det kan man stå ut med, alternativt kanske inte ens notera. Under alla förhållanden är de här filmerna (Bara en natt hade ju för övrigt faktiskt också en officiell uppföljare - originellt nog betitlad Bara en dag) exakt lika pratsamma. Det pratas och pratas och pratas i det hart när oändliga, i 2 dagar i Paris. Det mals på och talas och vrids och vänds på orden, i det oändliga. Och det diskuteras, resoneras, argumenteras. Tid efter annan sägs det väl faktiskt också ett och annat. Men huvudsakligen känns det ändå som om alla som kommer i kamerans väg har vaccinerats med ett grammofonstift eller drabbats av en kollektivt obotlig variant av verbal diarré. Men det ska absolut inte heller förnekas att det också är övervägande underhållande. Julie Delpy själv spelar den fransyska fotografen Marion och Adam Goldberg (känd bland annat från TV-serien Entourage och filmen Zodiac) hennes amerikanske pojkvän Jack. På sin väg tillbaka till USA, från en misslyckad kärlekssemester i Venedig, stannar de till några dagar i Paris. De bor i Marions gamla våning, i samma hus som hennes föräldrar. Låt därmed det riktiga spelet begynna. Det är Jacks första möte med Paris. Och av en eller annan anledning får jag för mig att han inte kommer att ställa sig i någon snabbkö för att boka en resa tillbaka dit igen. Allt som kan gå fel gör nämligen också det. Alla Jacks amerikanska fördomar bekräftas nämligen. Med milsbred marginal. Ingen förstår engelska, de flesta är endera arroganta eller ohyfsade, taxichaufförerna är rasistiska/bråkiga eller svårartat flörtiga, svärföräldrarna är ohämmat bohemiska och envisas med att hela tiden försöka stoppa i honom oätbar inälvsmat och när han till sist får slå sig på ett till synes pålitligt hamburgerställe, så blir det utsatt för ett sabotage från militanta veganer. Och så har Jack också att ta ställning till sin älskade Marion själv. Var de än hamnar i Paris så tycks någon gammal pojkvän till henne envist materialisera sig. Och ingen av dem har på något som helst vis glömt henne och alla sex-skämtar de grovt och råflörtar obesvärat med henne. Något som absolut inte tycks störa Marion. Hon är exakt lika verbalt grov hon och kastar sig entusiastiskt in i diskussionsstormar med insisterande gamla älskare som med insinuanta taxichaufförer. Utan en tanke på att Jack (i och för sig rätt påfrestande och gnällig även han) skulle kunna påverkas av detta. Det är ett rätt avslöjande och insiktsfullt porträtt av ett par befinnande sig i den yngre medelåldern som erbjuds här. Den initiala passionen har avtagit och med bestörtning upptäcker de att de nästan inte alls är bekanta med sina respektive irriterande och retliga karaktärsdrag. Julie Delpys porträtt av en erotiskt eskalerande parisiska och Adam Goldbergs av en New Yorkare som kunde ha Woody Allen som sin mentale mentor, är onekligen konsekvent väl genomförda. Är man på det rätta humöret för att möta dem och även för att låta sig drabbas av en film som inte väjer ens ett ögonblick för ett samtal eller en verbal ståndpunkt, om man bara rimligtvis kan iscensätta en sådan - då är 2 dagar i Paris absolut den film på repertoaren i Luleå för närvarande, som man ska välja. Men ibland längtar man ju nästan obehärskat mycket efter en rejäl stumfilm. Fast - det är ju i sig en annan historia.