Rävens rov i renens barnkammare

Regn, dimma och kallblåst. Temperaturen bara ett par grader över noll. Bäckar och sjöar flödar av gröngult, iskallt smältvatten. Människan söker skydd i renvaktarstugan. Klär sig som för en expedition till Arktis för de korta turer som kan göras i ovädret på denna en av Sveriges mest ogästvänliga platser.
Men obönhörligen, i mitten av maj, förvandlas detta karga, bistra land i den svenska fjällvärlden till en barnkammare. Renvajorna kalvar och varken de eller deras avkommor tycks alls bekommas av fukten och kylan. Så länge blötsnö inte faller i kallblåsten, utan kalvarna hinner torka, klarar de sig. Kommer snön kan de frysa ihjäl.
Den gängse bilden av renkalvningstid är den av rovdjur som hungrigt väntar på att förse sig av det dukade smörgåsbordet. Alla norska havsörnar som enligt ryktena ska komma in över gränsen för att delta i kalaset. Och korparna, trutarna och måsarna som också tar för sig.
Men det här året är verkligheten delvis en annan. Åtminstone vid Råvejávrre i Padjelanta nationalpark och Tuorpons sameby. Dag som natt springer nyss födda kalvar runt som jehun i regnet och jagar varandra. Gör rusher fram och tillbaka över barbackarna. Abrupt faller de ner för en kort vilostund. Så upp igen för att ta sig en slurk ur vajans juver. Mjölken är som raketbränsle.

Vilar var för sig
När vajorna lunkar i väg i rad för att söka nytt bete, grips kalvarna av panik över att kanske bli lämnade. De grymtar pockande, och får ett omedelbart svar av sina respektive mammor, vars läte de redan lärt sig att känna igen. Detta är för övrigt renens enda läte.
När det är dags för en längre sovstund lägger sig vajorna för sig och kalvarna för sig. Redan ett par tre timmar efter födseln klarar sig de små utan kroppsvärme från mamman. Men tiden just innan de lärt sig gå och springa är känslig. I det läget är kalvarna också som mest utlämnade åt rovdjuren.
Men ruskvädret verkar ha en dämpande effekt på de stora karnivorerna. Varg finns inte på fjället annat än undantagsvis, och för björnen är nog denna plats för högt belägen.
Under årets mest intensiva kalvningsperiod syns inte heller ett spår av lo. Inte en vinge av den norska örnarmén skådas. Och inte ens den tjurskalliga järven, som ändå har lya nästgårds, kommer. Men medan debatten om rovdjursinverkan på renskötseln handlar uteslutande om de fem stora, så finns det en annan predator som är nog så effektiv.

Flocken rycker till
På natten den 23 maj börjar en flock med ett fyrtiotal vajor springa i hög fart. De stannar till efter ett par hundra meter och ser sig om. En rödräv kommer upp på åsen. Flocken rycker till, och som en enda kropp sätter den av över fjällsluttningen. Räven ligger som en rem bakom. De springer allt högre upp mot fjället Silbbátjåhkå. I två kilometer pågår jakten. Till sist är det en kalv som inte orkar. Den kommer lite efter - och saken är klar. Räven kastar sig över och drar omkull den. Tuggar och sliter, men först efter nära 20 minuter slutar kalvens ben att slå.
Rödräven har under de senaste decennierna alltmer spridit sig åt landets nordliga och västliga delar. Högt ovanför trädgränsen är den i dag en vanlig art. Detta bland annat beroende på att någon jakt på rödräv knappt bedrivs i fjällregionerna och att kungsörnen, som har den röde på menyn, minskat i numerär. En del menar att också vargens forna närvaro på fjället gjorde att räven höll sig undan.
Skulle rödräven bli lika vanlig i fjällen som den är i skogslandet, torde den också utgöra ett hot mot rennäringen. Kanske större än de stora rovdjuren. Åtminstone i kalvningstid.