Där ungefärligen bortåt 1.500 stycken hade samlats för att få uppleva Rockabilly-Brolle live and in action.
Och detta förunnades de. Men väldigt förväntat och så gott som helt och hållet befriat från några piggare överraskningar.
Personligen tycker jag ju att Brolle hade kunnat gräva ännu lite djupare i rockabilly-arkivet (som ju är oändligt) och presenterat för oss låtar av Johnny Burnette, Carl Perkins, Sonny Curtis och andra kärva artister hemmahörande inom både genren och dess periferi.
Men fegt nog nöjde han sig med de allra mest uppenbara och krockkudde-säkrade rock’n roll-korten i leken och spelade ut exempelvis mycket från Elvis (That’s alright, mama, Hound dog, All shook up, Trouble, King Creole och givetvis även Perkins outslitliga Blue suede shoes; men Jerry Reeds Guitar man ska vi nog inte riktigt placera inom ovan nämnda genrer ändå), Summertime blues (Eddie Cochran), Jerry Lees Whole lotta shakin’ goin’ on och allt annat som publiken också nogsamt kände till.
- Nu vill jag se lite händer i luften! ropade Brolle från scenen.
Och den önskningen bifölls. Omedelbart. Och bara en liten stund senare kom det:
- Fan, jag rockar så hårt så bältet i brallerna gick åt helvete!
Tja, det är risker man helt enkelt får räkna med. Inom rockabilly-branschen.
Brolles röst är direkt lämpad för den här typen av material och sånger (cirka 30 år äldre än han själv är) men i stället saknar den pondus och den berättande auktoriitet, som country-låtar kräver. Alltså bör han låta Folsom Prison Blues vara i fred. Hur mycket han än respekterar Johnny Cash (eller snarare: just därför).
Så småningom uppenbarade sig sångerskan Sara Löfgren som gäst och spred en acceptabel version av Dusty Springfields sensuella Son of a preacher man omkring sig, samt hävdade att hon så tidigt som vid hemfärden från BB efter sin egen födsel (enligt närvarande vittnens utsagor) hade präglats för rock’n roll genom Swingin’ Blue Jeans Hippy, hippy shake på radion (samt sjöng den; inte då men nu).
Därefter drabbade hon och Brolle samfällt samman i Led Zeppelins Rock and roll och gick absolut oskadade ur den matchen.
Det här var som en Allsång på Skansen, med nästan enbart rocknummer och synnerligen skrovliga och spontana allsångsinsatser.
Men publiken på de resterande turnéstoppen kommer nog att ha det skoj, åtminstone om vädret är lika samarbetsvilligt som det var var på premiären i Badhusparken innan kvällens avslut med två Pink Cadillacs, imposant fram-mullrande mot scenen.
Och detta senare var ju, helt oinskränkt: Well, Honey: That Is Rock’n Roll!