Drabbas av en djup chock, tror inte att det man läser eller hör eller meddelas om är vare sig möjligt eller sant. Men ändå - så är det ju det. Obönhörligen (nästan) alltid. Som i förra veckan, då depeschen om att musikjournalisten och författaren Lennart Persson avlidit kablades ut. I över 35 år har denne Lennart Persson (som avled i förra veckan endast 58 år ung; tre år äldre än jag, som följd av en elakt aggressiv levercancer - för en månad sedan var han frisk, nu är han död) varit ett stort föredöme, inspirationskälla och till och med idol för mig. Han var (och här handlar det inte om några jävla "kanske"!) den som skrev bäst och kunnigast om musik i Sverige. Någonsin. Han kom först. Sedan kom ingenting. Och först därefter kom alla andra. Under årens lopp skrev Lennart Persson, närmast omänskliga mängder, med ständigt lika passionerade, av ett i sanning färgstarkt bildspråk karaktäriserade, nyfikna och initierat kunniga, artiklar, recensioner och porträtt i tidningar som Arbetet, Sydsvenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Sonic, Livets Goda, för Bibliotekstjänsts sambindningslistor samt i de egna fanzinen Larm och Feber (som kom ut i några få nummer för 25-30 år sedan; jag har dock kvar de nu unika samlarklenoderna fortfarande). Lennart Persson förekom också regelbundet på nät-sajten Rootsy.se och ingick i det skrivarkollektiv som hette Feber och som några år i början av 00-talet höll till i Expressens spalter (förutom han var det hans gamle kompis Mats Olsson samt de yngre men samfällt begåvade Jan Gradvall och Andres Lokko som fullbordade kvartetten). Han skrev också några, tyvärr alltför få böcker. Förra året kom den helt omistliga Sånger om sex, Gud och ond bråd död (Reverb), som packade in massor av kärleksfulla fakta, observationer och personliga möten om 59 sånger och lika många artister, på 412 barnförbjudna sidor, och 2005 kom Sånger om kärlek (han medverkade också i en antologi med texter från Feber-kollektivet). Lennart Persson var den svenska motsvarigheten till positiva (det infamt och barnsligt elaka låg aldrig för honom; han hade en osviklig mission i allt han skrev och han skrev - alltid) outtömlighetskällor som engelsmännen John Peel, Colin Escott och Barney Hoskyns och amerikanerna Peter Guralnick, Nick Tosches och Dave Marsh. En stilist, liksom de ovanstående, så att man bara baxnade. Jag kände också , något lite, Lennart Persson. För några årtionden sedan köpte jag (billigt!) ett par helt ovärderliga buntar av tidskriften Rolling Stone av honom och vi träffades i samband med en Willie Nelson-spelning på Cirkus i Stockholm. En vänlig och charmerande man, totalt befriad från all pretentiös prestige. Tillsammans med Mats Olsson förändrade han den svenska musikbevakningen på 1970-talet och har han några efterföljare så heter de Jan Gradvall, Andres Lokko och Fredrik Strage. Men nu är The Maestro är borta. Massor av frid över hans minne och, alldeles som Peter LeMarc skriver i förordet till Sånger om sex, Gud och ond bråd död: - Det finns inte någon musikkritiker som kan jämföras med honom. Han var en missionär. En inspiratör. Just så.
