Därmed lägger vi då, mycket korrekt, pingsten 2008 till årsmöteshandlingarna. I det personliga fallet kan det konstateras att en viss, om än försiktig, hänryckning förelåg - förmedlad via den lammstek med tillbehör som U.W. furnerade och bjöd på, på Pingstaftonskvällen. Men jag såg till att hejda eventuella hänryckningseruptioner innan de ens hann starta upp. Klockan var bara lite drygt 00.30 när jag tryckte igen dörren till taxin; efter att ha beställt den till fel adress - numret var det rätta men gatan inte, fast det ordnade sig ju eftersom chauffören listigt räknade ut att det ju inte fanns så många möjliga gator på området i fråga. Och vid den tiden på pingstnatten var det ju inte att tänka på att sätta i gång något gräsmattekrattande trädgårdsarbete. Det var det inte tidigare på dagen heller. Det blåste för mycket. Det gör det ju i Luleå. Så gott som nästan - jämt. Kvällen innan pingsten utbröt var jag inbjuden att prata om mig själv och om bekanta figuranter jag under decennierna har haft nöjet och privilegiet att i yrket träffa, till ett filosofiskt utskott där majoriteten bestod av nuvarande och föredetta pitebor. De hade Frans G. Bengtssons roman vikingaroman Röde Orm som en sorts livsfilosofisk manual och det hela var mycket angenämt samt inte i onödan alltför påfallande blåbandistiskt (det vill alltså påpekas - nyktert). Delikat cateringkäk i form av Coque Au Vin och synnerligen modesta pingströrelser. Konkretiserade till höger hand, mestadels. Ingenting kunde bli så värst mycket bättre än det redan var.Åtminstone just då. Och nyssnämnda trädgårdsarbete blir säkert också åtgärdat. Någon lagom vindbefriad dag. Vad jag vet så gifte jag mig inte heller. Inte den här pingsten heller. Hänryckt eller inte. Jo, förresten - en annan pingströrelse genomförde jag ju också. Jag satte på radion, P 4, i tid till 08.00 på söndagsmorgonen och fick därmed in ett av radions bästa program just för tillfället. Det söndagsmorgonsprogram; begåvat, underhållande, välformulerat, stimulativt, kreativt (jag skulle kunna fortsätta en stund till men jag stannar ändå till här), som Tomas Tengby och Anna Mannheimer har hållit i gång i ett par veckor vid det här laget. Och som jag hoppas att de får (!) (och vill!) fortsätta med hur länge som helst. För än en gång står detta solklart: det ÄR skillnad mellan proffs och lallare. Proffs är de som (verkligen!) har något att säga i sina radioprogram. Lallare är de som inte (aldrig) har det. Och det där går ju givetvis att överföra till andra massmediala områden också, kasta er ut i bloggträsket och kolla upp hur mycket totalt ointressant och ego-trippat psudo-strunt som flyter omkring där. Det kan möjligen låta skoningslöst. Men är ingenting annat än alldeles sant. Och så har det ju kommit en ny och väldigt TUNG bok också. Nej, inte Lars Noréns dagböcker, som jag inte kunde bry mig mindre om än jag redan gör. I stället menar jag den 960 sidor omfattande och med tyngden av en knubbig liten säl försedda boken 1001 album du måste höra innan du dör (Wahlström % Widstrand; översättning av Thomas Andersson och Ika Johannesson), sammanställd av ett gäng musikkunniga och -intresserade skribenter med Robert Dimery som huvudredaktör. Upplägget och principen är densamma här som i de tidigare utgivna mastodontvolymerna (det här är inte precis några böcker som man ligger ner och läser) om 1001 filmer man bör se och lika många golfhål man bör spela, innan man dör. Lennart Persson, konkurrenlöst Sveriges och inte bara Skånes kunnigaste och mest inspirerade musikskribent, har gjort det svenska urvalet och fått plocka in 30 svenska favoritplattor också. Det här är rolig läsning och helt klart kan flera års musikköpande baseras med denna bok som grund. Men - invändningsfri är den naturligtvis inte. Men jag undrar mycket skeptiskt om faktiskt någon enda person skulle kunna/vilja äga/lyssna på dessa 1001 plattor? Urvalet sträcker sig från 50-talet och Frank Sinatras In the Wee Small Hours och fram till 2000-talet och The Good, The Bad & The Queens platta, från 2007. 1001 plattor, varav jag har omkring 230 stycken. Från 90- och 00-talet har jag nästan ingenting av det som finns med här. Wilco, The White Stripes och Stina Nordenstam har jag ju. Men jag vet noll om artister som Dizzee Rascal, Cee-Lo Green och The Zutons. Och - det är förmodligen bara som det ska vara. Helt och hållet. Man bläddrar lite planlöst, slår upp och hittar olika saker. Ja, där är Tom Waits Swordfishtrombones, där (på sidan 298) Mott med Mott the Hoople och så Live At The Star Club, Hamburg med Jerry Lee Lewis. Men var i jävulens namn befinner sig Little Feat, Bob Seger och John Hiatt - DÅ? ! Bonnie Raitt finns med, men bara med den kreativt rätt menlösa Nick of Time. Countryn representeras enbart av George Jones (The Grand Tour), Ray Price (Night Life) och ytterligare en knapp handfull. Merle Haggard, Roger Miller, Loretta Lynn är bara - bortglömda. Det får man eventuellt acceptera. Men knappast inte att The Pretender med Jackson Browne inte har befunnits som värdig att få vara med! SCANDAL!!! Jag hör betydligt hellre på den hundra gånger till innan jag dör, än jag bryr mig om att kicka in de plattor med The Psychedelic Furs, Haircut One Hundred och Faith No More som faktiskt finns med. Betydligt hellre. Nåja - katten Malin skulle i alla fall vara självklar i en bok om de 1001 finaste katterna. Det vet ju ni också. Så därför slutar vi här. Äventyret fortsätter ju - för min del under några dagar i Stockholm med ett par av The Best of Friends. Man ber alltså att få rekommendera sig och så småningom återkomma.
