Saker att vänta sig

?Expect anything!? Det säger Bush-Mike och kliar sitt bandagerade knä vid khakishortsens slut. Det är det enda råd han ger. Vi har varit i Sydafrika ett par dagar och Bush-Mike förefaller tycka att vår idé är god ? att bila från djungeln vid Kwazulu-Natals kust ned till Kapstaden, från nordöstra hörnet av landet till sydspetsen. En sträcka på nästan 200 mil utan förberedelser, förkunskaper eller förbokningar. ?Great trip?, säger Bush-Mike bekymmerslöst men tilläger efter en stund: ?Expect anything?. Det är allt, inga av de varningar vi fått från andra håll utan endast: ?vänta er vad som helst, var beredd på allt?. ?Sweden?, säger Bush-Mike senare när han rattar sin minibuss uppför en osannolikt brant backe på en smal gropig lerväg. ?Sweden ... Volvo? Great car. Min 544 svek aldrig i bushen i Namibia på 50-talet?. PV:n som terrängbil på savannen. Tanken svindlar. Det gör även utsikten men så möter vi en långtradare med släp på den trånga bergsvägen i Zululand. Det hade jag inte väntat mig. Jag begriper inte heller hur tradaren tagit sig dit, än mindre hur den ska ta sig därifrån. Till och med Bush-Mike ser en smula fundersam ut. Första natten på det lilla värdshuset mitt i den fuktiga grönskan och grodorna har konsert. Tänk att grodor kan föra ett sånt oväsen, det var jag inte beredd på. Vi bor i ?Victors room? och dagen efter möter jag Victor, krokig och stödd på käpp. Vi pratar och han berättar om kriget och sina två år vid fronten. Jag har läst massor i ämnet och inser plötsligt att jag faktiskt talar med en person som deltog i slaget vid El Alamein 1942! Det hade jag inte väntat mig. ?Tyskarna var bättre på allt och deras utrustning överlägsen. Om vi inte fått kanoner och tanks av jänkarna vete tusan hur det gåt?, säger Victor uppriktigt. Några dagar senare lämnar vi nöjda nationalparken Umfolozi efter många möten med vilda djur. Om vi känner någon besvikelse så är det genom frånvaron av lejon och elefanter. En stor elefant har vi sett men på avstånd. Efter några kilometer utanför parken kör vi rakt in i en elefanthjord, mitt på allmänna vägen. Det var jag inte beredd på. Eftersom elefanterna, enligt skyltar inne i parken, ofta är aggressiva och farliga följer några minuter innan bjässarna söker diket och vi och övriga bilister kan slussas förbi, en och en. Vägen genom Transkei, ett före detta ?homeland?, är fylld av det mesta. Men tack vare Bush-Mike blir jag inte överrumplad av det som möter oss på vägen; stora hål, en massa människor, tjurar och kor, hundar, getter, svarta grisar, får, apor, hundar (en del väldigt döda) samt hästar. Inte heller överraskas jag längre av alla förare med stark dödslängtan (jag kan inte tolka deras framfart på annat sätt). Den vindlande svindlande vägbanan sökte sig allt högre upp i bergen och så blev allt grått och blött medan sikten reducerades till noll. Vi hade bokstavligen kört in i molnen. Det var jag inte beredd på. Dålig sikt ger låg fart och tur är det då en människa till häst plötsligt spränger fram ur molnen, likt en apokalypsens ryttare. När jag svalt hjärtat inser jag att det bara var en ridande boskapsherde. Vid Mzimvubus mynning på Wild Coast är havet brunfärgat av flodvattnet men sandstranden är fantastisk. Allt känns upplagt för bad. ?Bada du, men på den här stranden brukar vi mest fiska. Simmar gör vi på en annan strand?, säger vår Scott, värd på det katt- och kackerlacksrika lilla motellet. Han tillägger: ?Det brukar det inte vara lika många hajar där. Dessutom ser de sämre i vattnet vid flodmynningen och kan förväxla dig med ett kadaver.? Tack för det, Scott, jag går och duschar i stället. På en mycket glest trafikerad småväg fastnar vi i en vägspärr, bemannad med sju svarta poliser. Efter ett tag förstår jag att vi är misstänkta för att smuggla griskött. Det hade jag inte väntat mig. Förklaringen kommer dock, trakten är drabbad av svinpest. I Krysna hamnar vi på samma krog som ortens MC-gäng, de sveper ren sprit på löpande band och sköljer ned med öl. Sedan stapplar de ut till sina bågar, kickar igång dem och försvinner i natten. Evolutionen i arbete... ? På parkeringen tar en äldre luggsliten man mig för en vit herre och ber om jobb med mössan i hand. Det var jag inte beredd på. Jag avböjer hans tjänster och kompenserar lite skamset med en slant till bröd. Jag skäms än mer när han nästan bugar pannan i asfalten och kallar mig ?master? gång på gång. Sånt hoppas jag att man aldrig väntar sig.

Saker att vänta sig

"Expect anything!" (Vänta vad som helst!) Ett råd så gott som något som gavs till Norrbottens-Kurirens helgkåsör Anders Köjs när han skulle inleda en resa genom Sydafrika på nästan 200 mil.