Sensuell och ångande föreställning om Piaf

Det både började och slutade med Nej, jag ångrar ingenting. Men den avslutande versionen var förstås både betydligt fylligare och innerligare än den inledande, som mest bara var ett fragment och en skiss till kvällens övningar. Som ägde rum inom de franska chansonernas territorium. Om än i korrekta svenska översättningar. Och under avskedslåten så stod det fyra tjejer och två killar på scenen och kastade slängkyssar till publiken. Och det kändes enbart och alldeles rätt. Ainbusk Singers sjunger Edith Piaf. Det blev sensuellt, dramatiskt och synnerligen förtätat. Fyra gotländska tjejer som gav sig i kast med den förädlade melodramatik som utminuterades av den bräckliga och allt mera förtvinade sparv till människa som var fransyskan Edith Piaf. Hur skulle det gå? Jo, för all del: det gick bara bra. Ett möte som utföll väl och till belåtenhet. Edith Piafs liv och musik fortsätter att utöva en sällsam lockelse på ständigt nya skaror av artister och interpreter. Rikard Wolff åkte omkring med en Piaf-föreställning förra året och nu var det alltså systrarna Marie och Josefin Nilsson, Birgitta Jakobsson och Annelie Roswalls (med två lyhörda medmusiker; en gitarrist/cellist och en trummis) tur. Och Piafs himlastormande, passionerade och djupbrinnande kärleksexplosioner låter sig gärna tolkas och passar in (nästan) var som helst. På Gotlands vindpinade hedar likaväl som i Paris gränder. Det är det universella innehållet i sångerna - huvudsakligen uttytt som kärlekens demoner och himmelska helvete - som gör dem relevanta. Överallt. Ainbusk föreställning hade en ensam gammaldags gatlykta och en kandelaber med tända ljus ovanpå det piano som spelades av Marie Nilsson, som koreografiska detaljer. Sedan fick man föreställa sig den sträva och ljusblå röken av en ström av brinnande Gauloise-cigaretter och Jean Gabin släntrande omkring i bakgrunden, med härjat ansiktsuttryck och en kepi från Främlingslegionen på huvudet. I en ring någonstans fightas mellanviktaren Marcel Cerdan. Piafs eviga kärlek. Sedan kliver han ombord på ett flygplan. Som ska ta honom till New York. Och henne. Och sedan finns han inte mer. Hon bryter ihop. Och allierar sig för alltid med honom i den förkrossande Hymn till kärleken. Ainbusk omväxlade nummer som Pa Dam, Milord, I rosenrött jag drömmer, Finns det rum att hyra? och I en främmande stad med frikostiga berättelser om den lilla sparvens mestadels tragiska liv. Tjejerna gav sig i kast med individuella tolkningar. Alltid med iakttagande av all den sinnlighet som sångerna kräver. Och ljuv musik uppstod. Likaså stämning. Och bibehölls hela tiden. - I motsats till Edith Piaf så ångrar jag i princip allting, deklarerade Marie Nilsson i ett komiskt mellanspel, där hon älskvärt gisslade kultursnobbar och till tjejerna i publiken rekommenderade en tom tub Treo, med två humlor inuti densamma. Som erotiskt stimulansmedel. - Då börjar det surra så där skönt. Men javisstja: nu blev jag ju vulgär. Och det skulle jag ju inte bli. Till sist plockade de fram Hymn till kärleken, La Vie En Rose och så Nej, jag ångar ingenting. Ännu en gång. Jag kände mig personligen direkt träffad av flera av tjejernas slängkyssar. En sensuellt ångande och mycket attraktiv föreställning.

Sensuell och ångande föreställning om Piaf

Jag kände mig personligen direkt träffad av flera av tjejernas slängkyssar. En sensuellt ångande och mycket attraktiv föreställning skriver Kurirens Rolf Nilsén bland annat om Ainbusk Singers Piafkonsert.