Jag somnar till cikadors spelande och dånet av bränningar som slår in mot stranden. På en sarong i skuggan av en kokospalm tillbringar jag dagarna med vit sand mellan tårna tills solen möter horisonten igen. En bekymmersfri barfotatillvaro med tunna eller inga tyger mot kroppen. Livet smakar chili, koriander, solmogen mango och saltstänkt frihet. Thailand som sommarresmål visade sig, monsunperioden till trots, vara en fullträff. Det enda som hittills har stört den paradisiska friden är blodtörstiga mygg och sandloppor som lämnar röda och infernaliskt kliande avtryck på mina ben.
Skuggan under palmen delar jag med en thailändsk kvinna som försörjer sig på att massera västerländska kroppar styva som järnspett. Hon är till åren kommen och moderlig i hela sin uppenbarelse. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och korta engelska meningar utan bisatser.
Majoriteten av Thailands folk är buddhister vars tro bland annat går ut på att göra gott för att återfödas till ett bättre liv. Till sist ska nirvana vara det som avslutar alla former av lidande. Karma är en av vägarna dit.
Kvinnan på stranden förbättrar sin karma genom att ge mig sin omvårdnad. Varje dag tar hon fram en tub ur sin midjeväska och duttar salva på mina ilsket röda loppbett för att lindra klådan.
Jag har i tankarna återkommit till det där med tro, här på min lilla sandplätt på jorden. Tron på det som är gott och rätt för var och en av oss.
Rygglägesliv av den här typen inbjuder till pocketfrossa. Jag började med Ebba Lindsös bok. Under mitten av 2000-talet var Ebba vd för Svenskt Näringsliv. Hon beskriver det som en tid då hon var ständigt ifrågasatt och hennes belackare bedrev ett effektivt krypskytte för att driva henne på flykten. Men Ebba stod bergfast vid sin post fram till den dag hon inte längre tyckte att det var värt det och lämnade då sitt prestigefyllda vd-uppdrag med stor lättnad.
Jag fortsatte med Zlatan Ibrahimovic självbiografi. I mina ögon är och förblir Zlatan något av en diva men en sak är säker: Han har ända sedan sin tuffa uppväxt i Rosengård varit konsekvent och kört sitt race, stått för sitt agerande som retat gallfeber på många längs vägen. Det hedrar honom. Det både Zlatan och Ebba målar upp bilder av i sina böcker är exempel på vänskapskorruption, ryggdunkarmaffior och olika former av fegspel som är ständigt pågående i maktens korridorer i allt från regeringsbyggnader till vanliga arbetsplatser.
Min morfar, Petrus Rönnbäck från Siknäs, var med och startade en avdelning inom Transportarbetareförbundet för att kunna teckna kollektivavtal inom stuveriet. Han stred bland annat för att man inte skulle kunna bli uppsagd medan man var sjuk. Det här var på 1930-talet och efter honom har min morbror, mamma och pappa arbetat fackligt och engagerat sig för sina och andras rättigheter. Framför allt har de aldrig varit rädda for att stå upp för sina åsikter och värderingar och inte heller dragit sig för att ta strid i frågor de trott på.
Yngre generationer har ärvt samma livsåskadning och i flera släktled hittar man journalister, freds-, demokrati- och konfliktforskare. Var och en på sitt sätt finner drivkraften i sin övertygelse och önskan om att kunna bidra till att göra jorden till en bättre planet att leva på. Jag är stolt över det. Att kämpa för sin tro och sina rättesnören, vilka det än må vara, kräver mod och stake vare sig man är vd, fotbollsgud eller stuveriarbetare.
Även om tro är upphov till krig och ondska på många håll i världen kommer vi aldrig någonsin kunna enas om någon lära som är bättre än den andra. Var och en av oss har makten att tro på det som känns gott, rätt och riktigt.
Men hur jag än vrider och vänder mig där på sarongen kommer jag tillbaka till det där med karma. What goes around comes around. Det är min fasta övertygelse – att det du ger får du på ett eller annat sätt tillbaka, vare sig det handlar om fegspel, kampen för kollektivavtal eller att badda benen på turister från fjärran länder.